David mot Goliat

I sagan slåss den lille pojken David mot jätten Goliat.
I söndags kom pojken i form av Uppsala VBS. Uppsala – lärdomens stad, Alma Mater, Svealands pärla i slutet av Fyrisån. En stad med stolta volleybolltraditioner. En klubb som fostrat många storspelare; Bosse Strand, Ove Englund, Anders Funk, Jens Larsson och Klas Elm, för att nämna några.
Årets upplaga i form av Team Pedersen, med Wolf som spelande coach och videoredigerare samt sonen som passare. 

Draget är Goliat i denna episka saga. Stora och starka. 100 kg rå muskelmassa i form av Ekqvist och Fransson, kobra-snabba spänstiga centrar som Haglund, Massi och Martin. Och så hårdslående brutar i form av Marcus och Tobbe. Anförda denna dag av den läskigt skäggige och uteliggarliknande, men finkänsliga och finurliga Jonas som passare. Och så Elm.

I sagans värld vinner David genom att slänga en välriktad liten sten mellan ögonen på jätten…. Men det är i sagan. I verkligheten vinner jätten som svarar med interkontinentala kärnvapenmissiler.

Uppsala ledde visserligen efter en minuts spel. 4-0. Men sen var det slut på det roliga. För den här dagen hade Draget bestämt sig. ”Vi spelar för Marcus”. Detta var nämligen Marcus sista match med Draget och vi ville att han skulle få med sig ett fint minne. Alla grönklädda jättar/hjältar spelade för varandra och inte minst för Marcus. I tredje set såg vi till att han nästan lyckades slå säsongsbästa i antalet servar i rad. 13 stycken. Elm petade dock den trettonde bollen i antennen så att hans eget rekord på 14 servar står sig. Okamratligt men begripligt.

Fransson Forcerar

Var är upptäckningen?

Och visst skickade vi med Marcus ett fint minne. 3-0 i set, tre sköna poäng och tredjeplatsen i serien säkrad. 25-14, 25-18, 25-12. Och nu önskar vi Marcus en fin Thailandsresa nästa helg då serien avslutas. Men (likt jultomten) till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat…