Krönika #6 – Del av en innovatörs liv

Hur bildades Sollentuna VK och hur kom volleybollen till Sverige? Sollentunas grundare Einar Hamberg, som även tog volleyboll hit från Estland, vet och vi är mycket glada över att han valt att berätta en liten del av sin historia i denna krönika. En härlig läsning även för alla som spelar volleyboll ute i landet. Einar är idag 86 år gammal och spelar fortfarande volleyboll två gånger i veckan!. Han bjuder även på en dikt i slutet av denna krönika. /Peter Hodor

Del av en innovatörs liv

Jag har blivit ombedd, att skriva en inlaga till SVK:s hemsida om klubbens del i den svenska volleybollens historia. Det gjordes många försök att etablera volleybollen i Sverige men av olika orsaker förverkligades det inte. Så, i och med andra världskriget och de många övergrepp som folk blev utsatta för, startade det hela med att en mängd finländare kom till Sverige. Sverige fick också ta emot många människor från Estland och Lettland och i dessa länder var volleybollen väl etablerad.  Eftersom jag då levde i Estland får jag upplysa, att en journalist vid namn Valeri Maksimov gav ut en bok om estnisk volleyboll för perioden 1919-2008 om hela 405 sidor. Av de est- och lettländare, vilka under kriget flydde till Sverige, finns ett foto på 12 landslagsspelare som i Sverige fortsatte sitt spel i olika svenska volleybollklubbar.

Sverige håller först nu på att få sin historia dokumenterad genom en elitspelare från Floby VK. Han heter David Ottosson (nuvarande assisterande tränare för Sollentunas damlag), som skrev universitets C-uppsats våren 2010. Davids uppsats är mycket betydelsefull men den saknar dock intervju med dåvarande sekreterare Sven-Olof Muller, sedermera också utsedd till nordisk generalsekreterare 1982. Han är den person, som torde vara mest insatt i hela volleybollens tillblivelse från början och ett 15-tal år framåt.

Man hade tidigt spelat volleyboll på många olika håll i Sverige liksom anordnat en del tävlingar. Det fanns emellertid inga personer med fallenhet eller tillräckliga administrativa kunskaper för att etablera ett volleybollförbund men kring 1959 började det hända mycket kring volleybollen. Tiden tycktes vara mogen även för Sverige att sätta sig på volleybollkartan. De till Sverige överflyttade eller rymda ungdomarna bosatta i storstockholmsområdet hade under 1940 och 50-talet börjat spela volleyboll i Engelbrekts folkskolas gymnastikhall i Stockholm. Så småningom skulle även volleybollen börja visa vad den ville. De övriga nordiska länderna hade långt tidigare etablerat sig men Sverige syntes vara långsamt och konservativt. Man hade visserligen tävlingsspelat i Kumla och på fler orter bl. a. via jordbrukarungdomarna och frisksportarna, men så händer något speciellt och avgörande. Bosöchefen Pontus Lindberg dyker plötsligt upp vid Engelbrekts folkskola under vår träningskväll. Här kommer jag in i bilden och tar emot hans budskap. Via Pontus Lindberg tog jag tag i problemet med volleybollens etablering och började arbeta för en kommande konstituering av ett volleybollförbund. Eftersom jag bodde i Sollentuna vid Klasrovägen-Studievägen-Kruthornsvägen-Nobelvägen, tyckte jag att skulle jag nu ensam stå för det stora administrativa jobbet att etablera ett svenskt volleybollförbund, borde Sollentuna Volleybollklubb kunna bli förbundets officiella första medlem.

Einar Hamberg under 50-års firandet av Sollentuna VK

Sålunda hände det sig, många hade som sagt sedan länge spelat volleyboll i Engelbrektskolan i Stockholm, att jag vid ett tillfälligt avbrott i spelet rusade fram till en Sollentunaspelare och sa: vi har bildat en egen klubb och du ska vara sekreterare. Skulle du vilja skriv under detta protokoll? Han gjorde det och till en annan spelare sa jag: du ska vara kassör, skulle du vilja skriva under här? Så blev de formella handlingarna klara för att registreras. Jag själv skulle bli ordförande. När klubben var registrerad gick jag till kommunens fritidsnämnds chef och bad om ett anslag om hela 300 kronor. Motiveringen var att SVK spelade i en högre division än de andra klubbarna i Sollentuna. Då blev han så arg att jag inte fick något utbyte med honom på flera år, ändå blev han så småningom själv volleybollspelare!

Jag själv och Rafael Brunberg, födda i samma estlandssvenska by, Roslep, vid nordvästra kusten av Östersjön, hade kommit in i Häggviksskolan och mött bl. a. Anders Kristiansson, Torsten Rothoff med bror, en annan vid namn Eriksson samt två elever ytterligare. De anammade volleybollen helt och bildade grunden för klubben. Anders specialiserade sig professionellt som tränare och Torsten sig som internationell domare.  De är verksamma än idag och av oss har bara Rafael gått till de sälla volleybollmarkerna. Samtidigt som Svenska Volleybollförbundet höll på att officiellt etableras, arbetade vi i SVK bl. a. med träffar hemma hos Anders för att få klubben att växa. Jag tyckte snart att min förmåga att sälja ut sporten till obeprövade tycktes vara begränsad. Så en kväll, när vi satt hos Anders, frågade jag hans far om inte han kunde ta över ledarskapet från mig. Det kunde han gärna göra, sa han. Han var VD för ett stort industriellt företag och kunde nog allt. Sedan exploderade medlemsantalet och de olika vännernas vänner blev volleybollspelare och medlemmar i SVK.  Om SVK:s vidare öden och historia kan jag tyvärr inte berätta mycket men den kanske finns på SVK:s kansli. Men man spelade volleyboll i Sollentuna i många olika hallar. Så småningom åldrade sig en del och fortsatte som ”krutgubbar” och deltog varje år i den finska presidentcupen med flera finska tävlingar:

1975 spelade krutgubbarna i Sollentunacupen.
1985 tävlade vi i Turebergsskolan samt i Presidentcupen i Helsingfors.
1986 spelade man Veteran cup Volleyboll i Sollentuna.

För Svenska Volleybollförbundets del så samlades 1959-60 ett antal klubbar på Bosön. Man bildade en organisation kallad Volleyboll-alliansen och vi utsåg Antti Jokisalo från Kallhälls Bollklubb till ledare. Sedan träffades vi i en källare och arbetade oförtrutet i ca ett år. Det gick dock alldeles för långsamt, varför jag alltmer drog med sällskapet i en snabbare takt. Jag började göra utkast till stadgar och fick sedan ta över hela proceduren.  Vi ville snabbt komma till en volleybollens konstituering. För mig var detta en stor utmaning. Rätt snart ringde jag till RF:s VD Torsten Wiklund för ett sammanträffande.  Jag redogjorde för hela upplägget, den tänkta organisationen, såväl centralt som regionalt.

Jag hade tänkt mig, att Olle Ljunggren, lärare hos G.C.I., skulle bli vår ordförande. Han hade tydligen talat med RF och föreslagit att vi skulle underställas Svenska Handbollförbundet, som en särskild sektion. När jag fick höra det sa jag direkt nej. Vi ville bli självständiga från starten. Därefter beaktade RF våra krav.
Den första styrelsen bestod således av: ordf. Einar Hamberg, Sollentuna VBK; vice ordf. Fritz  Strömqvist, Norrköpings Frisksportare; sekr. Sven-Olof Muller, Bergholmsklubben; kassör Martin  Westin, Sveriges 4: H; ledamöterna Erik Alexandersson, Limhamn; Bengt Callermo, Sollentuna; Eivor Ericsson, Norrtälje Bollklubb; Rafael Brunberg, Sollentuna VBK; Janis Drigoris, Köping; Antti Jokisalo,Kallhäll samt Nisse Östberg, Stockholm.

Einar Hamberg och Sollentunas damlag efter seger i Svenska Cupen 2008

Nu startade den egentliga volleybollens verksamhet. Huvudspåret var förstås SVBF:s utveckling, men samtidigt arbetade jag även med SVK:s egen existens.
Mot slutet av 1960-talet avgick jag som ordförande i såväl Svenska Volleybollförbundet som i Sveriges Olympiska kommitté för att släppa fram nya förmågor. S-O Muller var dock för viktig för att flyttas till annan befattning. Vi hade satsat allt för att få volleybollen att överleva. Det resulterade i spruckna äktenskap för bägge. Att administrera är inte lätt; sluta, vem tar vid, kan det hela sluta som alla tidigare försök med ett misslyckande?

Såsom framgår av det ovan framförda, hänger Sollentuna Volleybollklubb endast tidvis ihop med bildandet av Svenska Volleybollförbundet.  Jag har blivit gammal till ålder, 86 år i dag, minnet börjar svika i detaljer och närminne. Volleybollen har fått en historia och SVK:s egen historia borde studeras via dokumentationen vid SVKs eget säte.  De som tog över administrationen efter mig och Anders far har säkert dokumenterat detta. Vem jag själv är framgår inte klart. Lite text, var så god!

Själva starten för mig och volleybollen började redan 1931-32. Vi var fem stycken pojkar i 6-årsåldern i Roslep by, vilka satt i en gräsgrop en höstkväll och väntade på idrottsinstruktören Alfred Skönberg. Han skulle komma till byn och introducera fotbollen och volleybollen. Vi prövade bägge bollsporterna och lade undan fotbollen, eftersom vi valde volleybollen.

Under mitten av 1200-talet fanns det registrerat en mängd svenskar i Estland. Dessa hade tydligen brutit upp från Sverige, för att söka efter ett bättre levebröd i Estland. De bosatte sig på de nordvästra kusterna och öarna utanför, där de bildade ett stort antal fristående byar. Vid uppbrottet från Sverige tog de med sig sina familjer, sitt språk och seglade i väg med sina båtar. I Estland hade man fram till andra världskriget egna svenska skolor, kommunala förvaltningar, gymnasier, samfund och folkhögskolor. Jag och min hustru talar än i dag flytande det urgamla svenska tungomål, som de utvandrande tog med sig. Språket härstammar säkert från 1000-talet. Kanske att man är en kultur-bärare! År 2000 besökte jag och fru Esther ”gammelsvenskby” i Ukraina. Dessa människor hade blivit utvisade ur Estland, ty en svensk baron ville äga deras by. Det var året 1781 och de hamnade så småningom som 50% överlevande i Ukraina. Där mötte vi dem och samtalade med fem kvinnor och en man på flytande gammalsvenska. Vi förstod varandra mycket väl, eftersom vi tagit emot språk-arvet från fäderna. Om estlandssvenskarnas öden kan man läsa boken av journalisten John Chrispinsson, omspänner hela 1000 års historia. Dessutom har vi ett eget säte vid Roslagsgatan 57 i Stockholm. Jag flydde från Estland i februari 1944, sedan jag blivit arresterad och skulle till krigsfronten men lyckades fly även därifrån och hamnade så småningom i Stockholm och friheten.

Jag får härmed överlämna det urgamla volleybollarvet från gräsgropen i Roslep till moderna svenska ungdomar och deras föräldrar att bäras vidare.
För att överleva måste man vara betydligt duktigare än sin främmande omgivning, ty annars går man under! 

DEN EVIGE TRÄLEN

Han satte sig på bänkändan, den trötte, den evige trälen.
Hans skjorta är grå och smutsig också,
hans byxor är slitna han kan knappt gå;
hans tanke är kuvad och armen är svag.
Vad finns då av livet att få?
                                                              Hela den långa bänken tillhör de andra
                                                              baronen, prästen och de andra stånden.
                                                              men ändå har han själv tillverkat bänken,
                                                             ur en och samma stam ur furans storhet.
Vad är det som fattas som inte är gjort
ändå har han arbetat båda natt och dag.
har han inte tänkt den tanken som andra
har han inte stridit för de egnas bästa?
                                                                     Nej, han kan inte fatta någonting
                                                                     av skapelsens många invecklade ting.
                                                                      Kanske tillhör han inte skapelsens krona
                                                                     kanske är det han som skall kronan göra?
Så går han då sakta mot gravens djup
där svalka fås, där salighet nås
men han undrar nog ändå så smått
skall han även där få se baronen och prästen
ta för sig av bänkens rad,
av livets håvor som delas ut?
                                                                                                            STILLA, STILLA
                                                                                                           hör man fotsteg ila
                                                                                                           skyndsamt för att finna tiden – vinna livet.
Jag hör en nyckel som söker sig in i ett lås,
men kontrahenterna når inte varann.
Jag har en själ som blivit sargad,
månntro, om det finns botemedel?

Den 10 mars 2012 kommer en match att ske i sporthallen Arena Satelliten i Sollentuna mellan norska volleybollkvinnor i åldern 60-98 år och svenska SVKs krutgubbar upp till 90 år gamla. Det är tänkt, att manifestera äldre människors motionsbehov och framhålla vår idrotts intentioner dvs. en idrott, som kan förena hela familjen på idrotts- och motionsbanan.

Einar Hamberg, bondson

Krönika #5 publicerades 2012-01-15 – Med sand under fötterna, av Hannes Brinkborg
http://www.sollentuna-vk.com/svkwebp/index.php?option=com_content&task=view&id=2191&Itemid=1