AKTUELLT

Sommarläger v33

admin

Sollentuna Volley arrangerar dagläger under vecka 33 för alla födda 2002-2012

Krönika #5 – Med sand under fötterna

Hannes Brinkborg har en framgångsrikt volleybollkarriär, bla i Sollentuna och som proffs utomlands, men mest känd nuförtiden är han som beachspelare där han och partnern Steve Gunnarsson spelar jorden runt på World Tour. För många andra beachspelare lever kanske Hannes och Steve drömmen, men hur ser vardagen ut för den som lyckats ta sig så långt? I krönika #5 får vi läsa direkt från källan, så håll till godo – Med sand under fötterna 

/Christer Ljung

Solen skiner, den lätta brisen fläktar, har just tränat lite och kommer avslappnad upp ur det ljusgröna och behagligt varma vattnet. Sätter mig i solstolen och sippar lite på en paraplydrink, en vanlig dag i livet som beachvolleybollspelare, eller?

Troligtvis inte långt från den vanligaste tanken hos folk när man berättar vad man sysslar med men i sanningens namn ganska långt från verkligheten.  Jag tänkte att jag skulle försöka ge en lite mer oredigerad bild av hur det är att vara beachvolleybollspelare på heltid. Jag vet av erfarenhet att det är svårt att hitta den rätta balansen mellan att å ena sidan slå hål på förskönande myter och å andra sidan att understryka de många förmånerna som finns. Hur som helst, se som läsare till att hålla i åtanke att verkar det för bra för att vara sant så är det ofta det men samtidigt att jag har hållit på i ett antal år nu och valet att fortsätta eller låta bli har hela tiden varit mitt, och uppenbarligen så håller jag fortfarande på.

Tillbaka till den förutfattade iden om beachvolleybollspelares tillvaro så är fördelen att den är väldigt tilltalande och nackdelen att den inte direkt speglar vår tillvaro som professionella idrottare. Sportens intågande i finrummet, i och med uppgradering till OS gren, förändrade utan tvekan både förutsättningar och inställningar. När belöningen stegrades i form av OS medaljer så ökade även insatserna både i tid och resurser, resurser som sköljde in som en våg från nationella olympiska organ. Spelare som varit del av ett lag blev istället del i program. De sporadiska coacherna har blivit till staber och det är idag nästan lika många fysioterapeuter och scouter utrustade med videokameror och datorer som tränare på touren.

En annan och något sorglig utveckling, med tanke på sportens rätta element, är att vi förvånande nog knappt befinner oss på några stränder längre. Turneringarna flyttar från stränderna och in till städerna för att vara nära såväl publik som sponsorer. Av de 17 turneringar vi deltog i under 2011 så var endast 3 på stränder. Träningslägren har vi mer bestämmande rätt över själva så de är åtminstone delvis kvar på stränder även om vi numera i stor utsträckning även spenderar dessa på träningscenter placerade på behörigt avstånd från havet. 

Livet som beachspelare
På hemmaplan så går veckorna åt till pendlande mellan gymmet, oftast på Bosön på Lidingö, och beachbanorna i The Beach i Södertelge.  En stockholmsvecka består normalt av 4 långa beachpass, 3 styrkepass och 2-3 konditionspass. När vi är på träningsläger så är veckorna något intensivare och består då av 8 beachpass, 3 gympass och ibland även ett konditionspass. Morgonträningen pågår normalt ca kl 9.00 – 11.30 och eftermiddagspasset ca kl 15.00 – 17.30. Söndagar är i kristen anda vanligen vilodag.  Något som ofta förvånar många är att vi egentligen aldrig någonsin bara hänger i solen innan eller efter träning utan istället flyr den som vampyrer för att spara på energi. Tiden mellan förmiddags- och eftermiddagsträningarna spenderas istället med att äta och vila i det tillfälliga boendet.

Den stora skillnaden mellan inomhus- och beachvolleybollen är förutom det självklara i att man bara är två, att banan har en annan storlek, att det är sand under fötterna och att det är vind och sol som stör även att man från att bara vara spelare helt plötsligt måste ta på sig en hel mängd olika roller. Någon måste nämligen styra upp sparringpartners, planerar träningar, leta resor och boenden, söka efter sponsorer, ordnar hemsida och på så vis försöka få saker och ting att bli både bra och gå ihop ekonomiskt. Inomhus hade man istället bara frågat när det var träning eller samling, tagit sin väska och dykt upp. Rollerna som organisatör, planerare, deltidstränare, researrangör, manager och kommunikatör ger en stor frihet att påverka sin egen tillvaro men gör det samtidigt svårt att fokusera på det viktigaste – att vara spelare.

En annan aspekt av sporten är det totala beroendet av endast en annan spelare. Jag brukar beskriva beachvolleybollen som den mest individuella av alla lagsporter eftersom det är som en ensamsport i det avseende att resultaten är helt avhängt på din prestation men samtidigt helt och totalt beroende av vad den andra personen gör. Om en har en dålig dag, så har laget en dålig dag. Valet av partner är med andra ord extremt viktigt och det inte bara för prestationen utan betänk även att du kommer träna, spela, resa, äta, bo, organisera och styrketräna ihop med den här personen. Du kommer se mer av din medspelare än en eventuell flickvän eller pojkvän. Ett stort problem i länder där sporten är liten är att det sällan finns många spelare att välja mellan, ofta är det inte ens ett val utan det kanske bara finns två med en rimlig potential som är beredda att göra en satsning som innebär hårt slit, mycket tid hemifrån och en säker ekonomisk förlustaffär. 

Något som är väldigt speciellt för beachvolleybollen är det väl utvecklade samarbetet över nationsgränser. För att hitta sparringmotstånd så måste ofta topplagen i olika länder leta sig till topplag i andra länder vilket innebär att vi när vi är på träningsläger utomlands tränar med och mot våra motståndare. Det närmaste man kommer inomhus är väl träningsmatcher men tänk att man istället skulle bjuda in till exempel Odense från Danmark till Sollentuna i två veckor och att man sen första dagen låter den ena tränaren planera träningen utifrån vad det laget vill träna på och sen nästa dag det andra lagets tränare och så kör man allt ihop totalt integrerat mellan de två lagen. Helt otänkbart!  Så går det dock till på beachen och inte bara för de mindre nationerna utan för alla. En positiv bieffekt av detta är att man lär känna många andra spelare och att det gör resorna runt på world tour behagligare eftersom man där är utlämnad till att antingen bara umgås med sin partner eller inkludera några av de andra som reser runt på samma turneringar. 

I resandets tjänst
För att bara kortfattat summera säsongen 2011 så kan man konstatera att vi spelade 80 matcher, körde över 300 träningspass och hade över 170 resdagar fördelade på 23 resor över 5 kontinenter. Resandet är med andra ord en stor del av vad vi gör och samtidigt på många sätt den enda givna belöningen i ett tufft karriärsval. Jag har på så vis hunnit med ett antal varv runt jorden och fått åka till såväl åtråvärda som okända ställen. Det är så klart få förunnat att via sin sysselsättning ha spenderat månadslånga sejourer i Brasilien, Australien, Nya Zeeland, Spanien och USA eller att upprepade gånger fått åka till Paris, Berlin, Rom, Montreal, Moskva, Peking, Shanghai och Franska Rivieran för att bara nämna några. Detta är erfarenheter som jag är oerhört tacksam för och som jag alltid kommer bära med mig.

Resandet har även sina baksidor. För det första så är vi borta så mycket att en vanlig tillvaro på hemmaplan blir besvärlig. Man är sällan tillgänglig vid speciella tillfällen så som födelsedagar, bröllop eller dop och det är svårt att planera in saker eftersom resdagar oftast beror på resultat. Vardagliga sysslor som att släppa in en sotare eller hålla koll på räkningar är inte så lätta när man är i ett annat land. Människorna runt omkring dig måste anpassa sig om de vill ha dig med och en stor svårighet är att vår högsäsong löper under vanliga människors semester. Tyvärr så är det ju så att sannolikheten att man finns att tillgå om något händer eller när något behövs är på sin höjd 50/50 vilket för de flesta är mindre än minimum. En långsiktig effekt av resandet är att eftersom man ofta fått tacka nej till inbjudningar så blir de allt sällsyntare eftersom vänner skäligen antar att man ändå inte har möjligheten att dyka upp. Det finns dock alltid några ihärdiga vänner som inte ger upp och man lär sig också att de flesta uppskattar när man bjuder in sig själv det gäller bara att orka ta saken i egna händer.

För det andra så åker vi för att träna eller tävla och prioriteringarna ligger alltid på att försöka få till så optimala förhållanden som möjligt för prestationen. Detta innebär att det på sin höjd blir en ledig dag för att se eller göra något och då är man ofta trött eller får inte trötta ut sig. Jag har trots det alltid haft som princip att försöka dra nytta av ledig tid på fjärran platser för att uppleva något som berikar resan oavsett hur det gått i tävling eller träning. I praktiken brukar det sen inte spela så stor roll om det är en stor utflykt eller bara en kaffe på ett typiskt kafé i de gamla delarna av staden. Om inte annat så får man ofta en uppfattning om man vill åka tillbaka privat och vad man i så fall skulle vilja göra.

Jag har alltid älskat att resa vilket nog är tur, det är bara det att vi reser så till den grad att det blir bevärligt och resorna blir något som bara skall klaras av. Man utvecklar en hel del rutiner för att saker skall vara trygga och för att slippa improvisera. När vi reser så anländer jag Arlanda så sent som möjligt, absolut max en timma innan(undantaget är resor till USA), checkar in express och går genom säkerhetskontroll på direkten, går på toa och fyller medhavd vattenflaska. Jag har alltid filmer och tv serier på datorn och minst en bok i handen och en i väskan. Går sist på planet och förhoppningsvis på en tom rad eller nödutgång, sen är det operation döda tid som gäller. Ganska långt från charterresenärens 2 timmar innan, skrota i tax freen, äta lite och sitta och vänta vid gaten. För mig är överdriven väntetid på Arlanda tid förlorad för alltid. För vanan skull har vi våra specialare på turneringsställen och på olika flygplatser så som till exempel thai mat på våning 2 på Schipool i Amsterdam, KFC i stora terminalen på Capital i Peking och pizza buffe på Peppes utanför ankomst på Oslo Gardemoen.  Det är dock så att vår resvana till trots så dyker det nästan varje år upp ett nytt resmål eller åtminstone ett som skiljer sig från året innan och den känslan är ändå spännande och då är det inte längre autopilot.

Behållningen av allt detta är naturligtvis alla de fantastiska resorna man fått uppleva, vännerna som man fått för livet såväl i som utanför Sverige och inte minst möjligheten att få se hur långt man kan nå om man vågar spänna bågen. Motivationen är den fantastiska känslan av att fortsätta utvecklas, att deltaga vid både EM och VM och kanske ett OS och så möjligheten att få mäta sig med de bästa i världen, vecka efter vecka. Det är som Mastercard skulle sagt om det här vore en av deras reklamfilmer – Priceless.

När jag nu tittar på de första raderna i den här texten och ställer mig frågan om jag skulle vilja att verkligheten istället vore som den drömbilden så inser jag direkt att svaret är nej, eftersom verkligheten är som en dröm i sig.


Hannes Brinkborg , 2012-01-13
Mount Maunganui, Bay of plenty, Nya Zeeland

Hannes & Steves kan man följa på deras blogg http://hannessteve.com

Krönika #4 publicerades 1 januari – En resa i tid och rum, av Martin Yngerskog
http://www.sollentuna-vk.com/svkwebp/index.php?option=com_content&task=view&id=2178&Itemid=257