AKTUELLT

Sommarläger v33

admin

Sollentuna Volley arrangerar dagläger under vecka 33 för alla födda 2002-2012

Ett hjärta som slår för Sollentuna Volleybollklubb

Peter Hodor, damlagets sportchef och herrlagets fd libero, är först ut med att skriva gästkrönika på Sollentuna Volleys hemsida. Hodor har valt ämnet klubbkänsla där han öppenhjärtigt bjuder på egna tankar och minnen. Håll till godo. /christer

 

När jag fick i uppgift att skriva något till hemsidan så funderade jag länge och väl om vad som skulle kunna vara intressant för mig att skriva om och för andra att läsa. Min första tanke var att skriva om mina år i Elitserien och hur den utvecklats, men jag tyckte snabbt att det skulle bli en för mycket ”det var bättre förr-historia”. Något som däremot kom ut av den tanken är att jag började reflektera över hur vi har fått svårare att under dessa år få spelare att hjälpa till i klubben. Ett konkret exempel är elitspelarnas ansvar under Big Step. Jag har varit den som ansvarat för tillsättningen av folk i hallarna de senaste åren och det har varit frapperande hur många olika ursäkter det finns för att slippa ställa upp för sin klubb under en extra helg. Det gjordes försök med att skriva in det i spelarnas kontrakt, gå till deras samvete eller på andra sätt tvinga dit folk men inget hjälpte. Nu var det inte så många som kom med ursäkter utan det ska också sägas att de flesta ställde upp på ett bra sätt. Men jag bestämde mig i alla fall för att skriva något om klubbkänsla och vad det för mig innebär att vara medlem i en ideell förening.

När jag på Sollentunas 50-årsfirande förra året fick motta pris som ”Årtiondets spelare” i Sollentuna VK så blev jag väldigt glad och stolt över det. Jag tycker väl någonstans att jag förtjänar det trots att det funnits spelare som varit både bättre och är mer meriterade än mig. Självklart slog det mig också då att jag är den ende spelaren som varit med i A-laget under dessa 10 år, vilket kanske gjorde klubbens beslut lätt när någon skulle utses. Samtidigt tycker jag att det är bra att man belönar lång och trogen tjänst, som det så fint heter. Det slog mig också att jag varit aktiv medlem i Sollentuna VK i 23 år. 23 år, det är ju över 2/3 av mitt liv! Men det har varit en härlig resa.

Det var år 1988 som någon från Sollentuna VK kom till vår klass i Kärrdalsskolan och förevisade volleyboll. Jag var tio år då och skulle inleda ett mycket långt förhållande med en idrottsklubb som rent krasst gett mig ett helt liv. Precis som i andra förhållanden så har det inte alltid varit perfekt men det som hållit ihop oss är en kärlek till varandra och till volleyboll. Min första tränare, ”Mogge”, och hans vapendragare som vi kallade ”Chefen” för att han var så hård, passerade i periferin. När jag sedan började på högstadiet så slogs vi ihop med årskullen födda 1979 och fick Fredrik Ahlengärd som tränare.”Ahlen” var inspirerande med sitt engagemang för att träna oss och det blev en helt annan syn på idrott och träning. Han var den som alltid pratade om klubbkänsla och att man måste ställa upp och arbeta för varandra. Om man inte skulle komma på träningen så var det ”egen begravning” som var den enda godtagbara ursäkten. Nej, det fanns en annan förresten. Skolan kom alltid före. Men det var denna typ av inställning till lagsammanhållning och träning som gällde för oss när vi var 13-18 år, vilket lärde oss att man ställer upp för varandra och prioriterar bort andra saker för att kunna komma till ett träningspass mellan 20-22 en fredag. Det var den tiden vårt ungdomslag hade på fredagar men jag ser tillbaka på det med ett leende på läpparna när jag tänker på de många gånger vi satt i bastun i sexans omklädningsrum i Sporthallen efter träningen och drack lite folköl samt hade ljugarbänk. Det skapade vänner för livet.

Var skapas då en känsla av klubbtillhörighet och att det är viktigt att komma för att hjälpa till? För mig så handlar det om att få personer att tycka det är roligt att komma till Sporthallen och Satelliten. Som ungdomstränare så tycker jag att det är oerhört viktigt att framhäva att det är häftigt att skippa en skolfest på gymnasiet för att komma och träna med lagkompisarna istället. Det var just detta som ”Ahlen” var en mästare på. Efter säsongen så hade vi avslutning hemma hos honom (hans mamma) där han delade ut de pokaler vi vunnit till spelare som utmärkt sig under året. Självklart gick det finaste priset, hans gamla juniorlandslagströja, till den som haft högst närvaro på träningen. Pedagogiskt smart och självklart sporrade det folk till att komma till träningen. Han lyckades inte få med sig alla men många av oss lärde sig att laget kommer före allt annat.

Den enskilda situationen som fick mig att inse detta var när jag var 14 år och efter en träning berättade för ”Ahlen” att jag och en annan kille i laget skulle gå på hockeymatch och därför inte kunde komma på nästa träningspass. Efter träningen så tog ”Ahlen” mig åt sidan och berättade att han också gärna skulle gå på hockey men att det inte fungerade så. Är man med i ett lag så sviker man inte sina lagkamrater utan alla är här för att bli bättre och vinna tillsammans. Detta satte spår i mig som jag fortfarande bär med mig idag. Därför är det också viktigt att du som spelare t.ex. bär vattenflaskor eller sätter upp nätet när laget kräver det. Ingen spelare är viktigare än laget men jag har sett många elitspelare som inte förstår det. De har å andra sidan inte gått samma skola som jag gjort. Med detta sagt så vill jag poängtera att ni som är ungdomstränare inte bara tränar ungdomar, ni uppfostrar dem även till det de blir senare i livet. Det ska vara häftigare att vara som fotbollsspelaren Alessandro Del Piero i Juventus som stannade kvar i klubben när de blev degraderade till andradivisionen, än Zlatan Ibrahimovic som lämnade samma lag för att han inte ville spela i andradivisionen. Inga jämförelser i övrig t med svensk volleyboll.

Jag har alltid tyckt att det är en skyldighet att ställa upp för sin klubb och för alla de personer som arbetar för dig som spelare eller ledare helt utan ersättning. Jag har efter att ha tagit på mig uppgiften som sportchef sett lite av det enorma engagemang som man inte riktigt ser som spelare. Många personer som inte syns i klubben behöver lyftas fram för de gör ett oerhört stort jobb. Vidare handlar föreningsliv och laganda för mig om uppoffringar. Du kanske inte kan åka på en weekendresa eller gå på bio med flickvännen när din livskamrat Sollentuna VK kallar.

Jag hör också många som säger, ”men vad gör klubben för mig egentligen”. Som svar på detta tar jag mig själv som exempel. Jag gifte mig med min Anna i maj 2011 och på min svensexa var det 15 personer. Av dessa 15 personer så har 14 av dem spelat volleyboll i Sollentuna VK och de flesta har jag träffat första gången där. Hur värdesätter man det? För mig så går det inte eftersom jag är skyldig klubben i princip ett helt liv. Nu har jag i och för sig varit medlem i Sollentuna VK väldigt länge och många av mina barndomskompisar har spelat volleyboll men jag är övertygad om att det finns många personer i andra klubbar med liknande historier.

Vilka är då våra möjligheter? I en sport där vi hela tiden hör negativa saker om att vi har färre spelare och att vi inte kan få tillräckligt med folk till att hjälpa till så är det ännu viktigare att folk kan känna ett engagemang. För att få folk att engagera sig så måste de tycka det är kul. Det måste vara kul att komma till hallen och umgås med andra spelare, ledare eller domare. Jag vill att vi ska kunna umgås även utanför volleybollen över en öl eller en bit mat. Jag tror att det kan få folk att vilja komma och se på volleyboll. Tyvärr så är det inte alltid sporten som fascinerar alla och det måste finnas något utbyte. Jag ser en vilja hos många människor att hjälpa till och engagera sig men vi har en stor fiende som heter ”tid”. De flesta av oss är arbetande människor som har ett visst antal lediga timmar per dygn till förfogande. Många lägger redan de lediga timmarna på ideell verksamhet och den bästa lösningen för att frigöra tid är att bli fler som lägger färre timmar. Så min uppmaning till de som läser detta är: Gå ner till Satelliten och se på en match, ni kanske kommer tycka det är kul igen. 50-årsfesten förra året var riktigt kul, speciellt för dem som varit borta ett tag tror jag. Men de flesta av de som var där finns i hallarna varje dag så det är bara att komma ner och växla några meningar. Men jag förstår samtidigt att många känner att de i en tid av barn, arbete och annat känner att de redan gett det de kan. Jag förstår också att jag själv om ett par år eventuellt har lämnat Sollentuna VK och dess framtida öde bakom mig.

Jag har inte nämnt något om min tid som elitspelare men jag tänkte i alla fall lite kort bjuda på ett All Star Team från mina år med Sollentuna i Elitserien (1999-2011):

Passare: Dave Egan (bäst blick för spelet av dem jag spelat med och också den jämnaste passaren)
Centrar: Magnus ”Trucken” Elgebrandt (var som en maskin i side out), Joakim Graan (gav alltid allt trots att det utifrån inte verkade så)
Vänsterspikers: Hannes Brinkborg (utan tvivel Sveriges bästa servemottagare under denna period),   
Martin Yngerskog (väldigt spektakulär i sina bästa år)
Högerspiker: Staffan Sahlberg (väldigt stabil spelare som sällan gjorde en dålig match)
Libero: Peter Hodor (i brist på annat)

Bänk: Lenny Strandorf (f.d. Jansson), Anders Häglund (f.d. Bengtsson), Mads Toubro, Johannes Bångman, Carlos Araujo, Diego da Gama Felicissimo

Tränare: Fredrik Ahlengärd

Några spelare i andra klubbar som jag spelat mot under dessa år som jag vill nämna är de som varit sin klubb trogna och ställt upp för spel för att deras hjärta till synes slår för deras klubb. Klubbkänsla och lojalitet är en bristvara  idag och jag lyfter på hatten för följande personer. Ni förtjänar min och resten av volleybollsveriges respekt i en tid då allt fler tänker på sig själva före det klubbmärke som sitter på bröstet.

Robert Söderberg, Vingåker, Jonas Pettersson, Vingåker, Robert Blomqvist, Habo, Andreas Wahlström, Tierp, Martin Molneryd, Tierp , Anders Larsson, Tierp, Erik Engström, Tierp, Niklas Carlsson, Falkenberg och Henrik Johansson, Team Valla.

Jag har säkert glömt många. I så fall ber jag om ursäkt men det var dessa jag kom på i första hand.

Till sist vill jag nämna två spelare som jag tycker sticker ut från de övriga.

Den förste är Per Åkerstedt som jag själv spelat med i Sollentuna. ”Åke” har en drygt tjugoårig elitkarriär bakom sig och har trots att han fyllt 40 år för ett par år sedan samt fått barn alltid haft en passion för volleyboll. Han har alltid lyckats återkomma på något lagfoto i Elitseriebilagan. 

Den andre är Mikael Andersson. Mikael har också spelat i Elitserien en mycket lång tid och har vad jag förstått det pendlat ungefär en timme till varje träning, antingen till Floby eller till Hylte. Han har dessutom aldrig varit en given startspelare, åtminstone inte de år jag spelat mot honom. När han väl kommit in så har han dock alltid gett allt och när han blockade ner någon av våra spelare så log man nästan lite inombords att han fick göra det. Och då menar jag inte för att han är en dålig volleybollspelare som aldrig lyckas blocka, utan för att det är kul att se att slit och lagmoral får löna sig.

Ingen av dessa två spelare har fått några stora rubriker genom åren, något jag tycker är synd. Dessa två spelare förtjänar att få uppmärksamhet och jag kan inte annat än att imponeras av deras engagemang för att spela volleyboll.

Jag tackar därmed för mig och hoppas att det varit lite intressant läsning. Jag avslutar med ett citat av ovan nämnde Alessandro Del Piero när han följde med Juventus ner i andradivisionen: ”En gentleman överger inte en gammal dam” (Juventus kallas i Italien för ”Den gamla damen”).

/Peter Hodor