Tomtefar och övriga gamla tomtar i Draget samlades för ett nappatag med smånissarna i Sollentuna C en dryg vecka före jul. I Helenelunds gille fanns tydliga spår efter Lucia med glitter på golvet över hela planen. Nissarna for omkring och hoppade och slog under uppvärmningen som ystra ungrenar, medan gammeltomtarna storögt tittade på. Far Wreber hade hela familjeklanen med sig och bollarna ven både runt och på pyttetomtarna i hörnet.
Nissarna var anförda av Lucas Nordström och han behövde bara släppa ut dom på planen för att de första poängen skulle vinnas. Tomtarna såg tunga ut och skäggen hängde i golvet.
Tomtefar själv, Göran Lindgren, försökte få igång sitt lag, men det ville inte riktigt lyfta. Nissarna visade sig vara både begåvade och spänstiga och hängde med långt in i setet. Vid 15 lika darrade det dock lite i luvorna och Tomtarna kunde gå ifrån till 25-18.
I andra set bytte Tomtarna in såväl den tyngste som den yngste tomten, Johan Fransson och Johan Silhammer. Nissarna såg förskräckta ut (med viss rätt) men spelade både listigt och med kraft. Nu hade dock glöggen gått ur kropparna på di gamle för Johan och Johan bankade på ganska bra. Setet rann iväg ganska snabbt, 25-9.
Till tredje set försökte Lucas förvirra Tomtarna genom att byta passare och rotera spelare. Detta var dock förgäves, för Tomtarna märkte aldrig något. Nissarna spottade i vart fall upp sig och stretade emot bra. Men med bättre servemottagning (kors i taket!) fick Tomtarna ett mer varierat anfallsspel och kunde med några avslutande smällkarameller slå in paketet och nöjda bege sig hem till tomteverkstaden igen, 25 – 19.

Jokern, som tidigare gick under namnet Tobias Zetterlund, drog med hela Draget från Gotham City till Uppsala för att skoja lite. Och nog blev det roligt – för Draget alltså!
Förutom Jokern, hade Silen, Massi, Fransson, Lindgren, Rydh, Elm och Haglund mött upp för att bjuda på bus och stjäla godis.
När hela ligan kom in i hallen blev de förvånade över att Uppsalas lag inte var så unga som förväntat. Men det visade sig vara stadens tre stolta veteranlag som tränade inför turneringen i Tammerfors som går i månadsskiftet november/december.
När dessa lämnat hallen var bara en kvar. Polischef James Gordon, alias Wolf Pedersen (ett film-namn i sig själv), som skulle försöka leda sina styrkor mot busarna. Och mycket riktigt var det nybakade aspiranter som ställdes på planen.
Redan från start såg Uppsalas stoltheter skräckslagna ut. Jokern med anhang anföll från alla kanter och första ronden var över innan någon hunnit ropa på Batman. 19-25
Wolf Gordon manade på sina trupper, men till föga hjälp. Jokern firade triumfer med såväl lurig kant-anfall som hoppservrar. Andra ronden gick om möjligt ännu snabbare. 15-25.
I tredje set försökte Uppsalas stolthet repa mod och få till en fight. Detta hopp slog den väldiga Fransson snabbt ur dom. När ett misslyckat framspel i en fin båge seglade över nät drämde Fransson till, HÅRT, och träffade en uppsala-pöjk rätt i huvudet. Jublet steg sedan i hallen när bollen flög vidare och rakt i en basketkorg! Uppsala fick dock inte tre poäng. Draget vann istället ronden med 19-25.
Jokern med anhang drog tillbaka till Gotham med ytterligare tre poäng och ett par snäpp upp i den haltande tabellen.

De ärrade rockstjärnorna i The Draget äntrade åter scenen efter lång och välbehövlig vila. Efter 2018 års bejublade turné behövde The Draget semester. Villor i Västindien behövde tittas till, äktenskap lappas ihop och flera av legenderna hade blivit pappa under sin frånvaro (!)
Detta års turné sparkade loss med ett Band Battle i Visby mot öns storheter. Det lokala bandet Smaklösa var förband och publikhavet var med på noterna. Det var dock inte The Draget. Vanligtvis är bandet ett ganska stort gäng som drar omkring – med en crew som inte är långt efter Metallicas. Men i Visby var The Draget bara 6 man. Dessutom var bandledaren Göran Lindgren akut inlagd efter en förmodad överdos i blindtarmen. Det fanns inget annat att göra än att släppa fram minst sagt rutinerade Ian Elm som lead singer. Visserligen var det 35 år sen sist, men hur svårt kan det vara? Det är oklart om det var hans rostighet i passningarna som gjorde att Gotland vann första set knappt 23-25.
Men redan i andra set hade The Draget fått upp ångan och pumpade på med tung bas från Silen Silhammer på högerkanten och ylande gitarrer från Fredrik The Doc Haglund i mitten. Här någonstans visade det sig den andra center-gitarristen Martin Rydh har gått ut för hårt och dragit av halva vaden. Men utan reservmusiker är det inte så mycket att göra. The Doc plockade fram ”medicinväskan” och stoppade i Martin några piller som gjorde att han både såg glad ut och kunde fejka spel tillräckligt bra för att Gotland inte upptänkte att han inte kunde hoppa. Detta till trots dundrade The Draget fram till en vinst med solklara 25-15.
När ridån gick upp för tredje set började The Doc själv se lite glansig ut i ögonen. Om det berodde på otillåtna substanser eller feber var oklart, men medicinväskan åkte fram igen för att möjliggöra fortsatt gig. Den här gången infann sig inte riktigt svänget och setet förlorades knappt med 15-25.
Nu hade The Draget fått publiken emot sig också. Men vad sporrar inte gamla rockstjärnor mer än att lira med kniven mot strupen?! SurferDude Zetterlund och Mitch Michelin smällde på ute på sin vänsterkant och Silen vräkte in back spikes från back stage. Gotland, med den gamla pudelrockaren Jan Wahlen som publikmagnet, fick slita med det långa håret fladdrade i motvinden. 20-25.
Nu skulle detta Band Battle avgöras. The Draget vred upp förstärkarnas volymknappar till 11 och inledde med Back in Green. Innan Gotland visste vad som hänt ledde The Draget med 5-1. När banden bytte sida på scenen var ledningen 8-5. The Draget lirade som i trans. Vid 13-9 försökte Elm sig på ett stage dive och landade med huvudet i avbytarbänken. Lite mer än vanligt groggy kunde han sedan se (antagligen dubbelt) hur ledningen krympte till 13-11. Spänningen var explosiv i hallen och i rätt läge lyckas högerhänte Zetterlund får in en vänstersmash (!). Avgörandet vägde fram och tillbaka. Vid 14-13, och i ett kortvarigt adrenalinrus, meddelade Martin att: ”jag skiter i vaden – ge mig en passning!”. Elm hoppade efter ett högt framspel och levererade Martins första passning på fyra set. Han dundrade in kortisen och The Draget vann årets första Band Battle med avgörande 15-13!

.
Översteprästerna Blomgren hade ett år tidigare skickat ut sina mest erfarna krigare att dra land och rike kring för att strida, hämta byten och sprida ära över riddarorden SVK. Draget for till Konstantitierp, Los Luleå, Östra Aros, Stöcke och Suld. Ungdomarna i SVK B hade under året fått vara hemma, tränas och skydda gränserna. Men slutligen tilläts korsfararna i Draget komma hem.
Idag utkämpades den sista striden. Stråtrövare från Tripolis på Lidingö ledda av den fruktade Naseem, hotade att störta tronen. Krigsskådeplatsen var bestämd till Helenelund och medan härerna förberedde sig underhåll barden Timmy Trumpet. In i striden gick Druiden Lindgren tillsammans med riddarna Sir Sjölin, Sir Wreber, Sir Zetterlund samt Skarprättare Ekqvist och Häxmästare Elm.

Elm och Sjölin stängde direkt nätet för Lidingö under de första fem skärmytslingarna. Detta satte sig i huvudet på motståndarna som började konstra. Men striden var hård och böljade fram och tillbaka. Vår druid serverade balanserad elixir och Sjölin och Zetterlund kunde banka på. Även Häxmästare Elm fick in några smällar och ronden stod och vägde när han skulle serva vid ställningen 25 lika. Tyvärr verkade han ha uttalat den sista besvärjelsen baklänges och själv blivit förhäxad, för serven tog en märklig båge och hamnade i huvudet på andre drotsen. Detta till trots lyckades korsriddarna vinna första omgången. 28-26.
Till andra omgången släpptes den väldige kämpen sir Fransson loss och likaså Junker Jonke. Tyvärr började det hela illa och hären från Lidingö hade fått in 7 tjyvsmällar innan korsriddarna vaknade till. Därefter hölls jämna steg, men ronden var förlorad. Troligen var lite av besvärjelserna kvar på planen för korsriddarna missade åtminstone 10 servar. 17-25.
Häxmästaren hade under tiden spått i abborrmagar och tittat i grumliga kulor. En nyskapande strategi hade skådats. Skarprättare Ekqvist skulle ut på vänsterkanten för att utnyttja sin fruktansvärda vänstra (!) arm. Högerhänte Sir Wreber flyttades över till högerkanten. Vilket genidrag! Plötsligt fungerade anfallet igen. Den väldige sir Fransson hade fått det där svarta i ögonen efter förlust-ronden och både servade och slog så att motståndarna flög som sparvar. 25-19.

Inför fjärde ronden, som kanske skulle vara årets sista, förklarade Häxmästaren att det inte gjorde något om denna skulle förloras, får då skulle han själv gå in och avgöra i femte. Detta tyckte dock korsriddarna vara en dålig idé och höll Lidingö långt efter sig. Druid Lindgren serverade magi och de ärrade krigsveteranerna dundrade in smäll efter smäll. Både Ekqvist och Fransson valde att med kraft bokstavligen slå igenom de blockerande motståndarna. Sir Wreber var i princip utan misstag denna kamp och väl spelade också Junker Jonke, Zetterberg, Sjölin. 25-19.

Korståget är över för Riddarna av Draget. Heder och ära är återupprättad för Orden SVK och översteprästerna kan se tillbaka på ett framgångsrikt korståg. Korsriddarna av Draget har gått segrande ur alla strider utom tre och fruktan är spridd över riket.
//Häxmästaren
– Söndagar ska utnyttjas för att spela volleyboll, sa Pippi självsäkert.
Stöcke VK var på besök hela vägen från Lönneberga utanför Umeå. In i Helenelunds Arena kom Emil, Ida, Alfred etc under ledning av coach Kommandoran. Dragets Pippi Fransson hade samlat Tommy, Annika och dom andra för ett rejält nappatag i division 2 Norra.
Världens starkaste Pippi Fransson rivstartade matchen och dundrade in stjärnsmäll efter stjärnsmäll. Prusiluskan Angelino ville inte vara sämre och fick in en hel del tjyvnyp på Emil och dom andra. Dagen till ära var två av åtta spelare i team Pippi skadade, så både Pippi och Annika Silen Silhammer fick spela center. Det funkade fint. Herr Nilsson-Lindgren levererade passningar i mitten som mer liknande höglyror än kortisar, men det spelade ingen roll. Det mesta gick in. Första rundan gick lättare än att lära sig pluttifikationstabellen. Kapten Klas Långstrump behövde inte ens ta time out. 25-12.
I andra set gick Lilla Jonkegubben ut och lämnade plats år Tommy Wreber som högerspiker och kvar på vänstersidan var DunderMichelin. Emil önskade sig nog till snickarboa också under andra set. Inget funkade och Pippi var på lekhumör. 25-12.

I tredje set var det som om Emil, Ida och dom andra från Stöcke ätit jästa körsbär. Rusiga och vilda for dom runt på planen och tjoade. Plötsligt dundrade bollarna in från både höger och vänster. Smasharna ven så att håret stod rätt ut på Pippi – javisst ja, det gör det ju hela tiden. Herr Nilsson-Lindgren fick inte många bollar att jobba med och när han fick det så missade anfallarna i alla fall. Stöcke visade att dom kan slå både hårt och lurigt. 19-25.
I fjärde set var ordningen återställd. Tommy Wreber, Prusiluskan Angelino, Annika Silen och Pippi själv servade sönder alla förhoppningar som Emil och dom andra möjligen byggt upp. Lönnebergaborna från Stöcke började se lite trötta ut också. Tre matcher på ett dygn kanske tär även på så unga kroppar. Från smashar i fingertopparna på blocket blev det nu mer och mer i nedersta maskan på nätet. Pippi och Annika bombade in de sista bollarna och vinsten var ett faktum. 25-21.
Efter matchen tackade Pippi artigt på motståndarna.
– Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll, sa Pippi.

The Merry Men of Draget came out of the woods of Helenelund to have a joyful day at the Glade of Satelliten. The Merry Men danced and sang in the sun. But suddenly the terrible Northmen of Lule came charging from the hills. They were dark, tall, brutal and silent. The Merry Men did their best to avoid a fight, but before long a battle was raging.

Round One was almost over before it had begun. The Northmen hacked and slashed their way through the Merry Men’s unprepared defence line. They were overwhelmed by the brute force of the Northmen. The first Choir Master, Göran Lindgren, broke his thumb and had to forfeit. The toughest of them all, Marcus Wreber, was also injured. In the heat of the battle he was brutally headbutted (a so-called Danish Skull), which resulted in a black eye and a concussion. Marcus carried on despite double vision, but the Merry Men lost anyway, 16-25.
In the second round the Merry Men were taken aback as the Northmen charged. Jonas Andersson tried to organize the defences, but to no avail. The round ended 21-25.
The Merry Men were about to be butchered. In a desperate move they threw in the Elders from the bench. And the tide turned. Suddenly the Merry Men inflicted considerably damage to the tribe from the North. Little John (Johan Fransson) found his strength and the Merry Italian, Massi, was also swinging like in the good old days. The third round went to the south. 25-19.
In the fourth round the dance continued. Tobias Zetterlund came from the outside, Peter Sjölin and Martin Rydh in the middle. It was a joy to watch the Merry Men swarm around the Northmen. Like goblins around giants. It was over in a blink of an eye. 25-22.
It was time to settle the fight. But the Merry Men had lost their magic. All the tricks and dodges failed. No matter what they tried, nothing went their way. 11-15.
The Northmen won fair and square, but the Merry Men from Helenelund still reigns the Kingdom of division two north and remains on the throne for the Christmas and New Year holidays.

Elm the Elder
Hjältarna från Sollentuna hade kallats till norr – långt norr om norrort.
Sju hjältar antog utmaningen, packade sina superhjältedräkter och satte fart – ja inte i något futuristiskt överljudsplan, utan i ett 12 timmars nattåg. Deadpool Zetterlund lovade att han packat sin tajtaste dräkt. En som definitivt skulle visa magen när han sträckte på armarna. Precis en sån som Spiderman Rydh har.
Väl i hallen möttes de av ett gäng skurkar från Luleå. Bland dessa återfanns den fruktansvärde Ra’s al Ghul med nummer 12 på ryggen. Inte bara slog han hårt från alla positioner – han kunde växla riktning och droppa lurigt också. En hemsk motståndare. Men en (1) skurk gör ingen sommar. Draget Heroes kunde utnyttja sina egna styrkor och motståndarnas svagheter. Captain America Lindgren fick bra framspel, grupperade hjältarna och utnyttjade det egna snabbare spelet. Inte minst fick kaptenen fram passarna till våra centrar Spiderman, Dr Strange Haglund och Luke Cage Sjölin som firade stora triumfer i mitten. (25-22)
Andra set började som det första slutat. Fem bollar upp redan efter 10 servar. Då slutade Draget spela och valde att titta på när Ra’s bombade in smash efter smash. Snabb ridå vid 17-25.
De följande två seten böljade fram och tillbaka och gick åt varsitt håll (23-25, 25-19).
När avgörandet skulle ske lyckades Draget med det mesta, utom att sätta bollen innanför linjerna – medan Ra’s al Ghul satte allt! 11-15. Säsongens första förlust var ett faktum.
Två andra team var också i norr för motsvarande kamper. Tomtarna från Tierp lyckades med nöd och näppe vinna mot Stöcke från Umeå, medan King Pin Pedersen listigt scoutade alla lag och smed sina illvilliga planer för sitt Uppsala.
I den andra matchen, mot Stöcke, skärpte sig Hjältarna betydligt. Om det berodde på att Deadpool tagit med en kvinnlig fotograf och att alla ville se bra ut på bild, eller om det var revanschlusta är oklart. Draget Heroes var dock skoningslösa. På kanten hade Johan Hulk fått ordning på musklerna och slog blocket sönder och samman, Deadpool både slog och rullade in poäng medan Wolverine Elm stod för försvaret i blocket och på golvet. Luke Cage drog upp benen för att se ut som han hoppade högre, men smällde också in centeranfallen med frenesi. 20, 22 och 19 poäng fick Stöcke ihop.

I de andra matcherna besegrade Luleå även Tierp medan King Pins Uppsala förlorade mot Stöcke och även mot Luleå (om än knappt – bra spelat).
Världen var räddad och Draget Heroes behåller första platsen i serien, även om Luleå närmar sig på ett obehagligt sätt. Returmatchen i Helenelunds Arena den 8 december blir viktig.
Text: Klas Elm
Foto: Beatrice Karjalainen
Sollentuna Draget, denna en gång så hyllade armé, råkade i onåd hos den elaka despoten, Kung Lennart Neovius. Han och hela hovet landsförvisade Dragonerna från Första Divisionens Rike, ära och berömmelse. Vad hade hänt? Hela rikets älskade kämpar – utfrysta! Hade den bildsköne väpnaren Tobias Zetterlund kurtiserat med någon av hovdamerna? Hade den väldige Johan Fransson smashat sönder någon stackars libero? Ingen vågar tala. Faktum kvarstår dock – Dragonerna är utkastade. Men lägger sig Dragonerna ner? Klär sig i säck och aska? Låter de denna förnedring dra ner det goda humöret och stridsviljan? Icke!
Nu drar Dragornerna fram som vilda laglösa stråtrövare i landets norra regions andra division. Första klan att försöka stoppa Dragonerna var Solna. Unga och stolta intog den blåsvarta horden stridsplatsen i en skogsglänta i Helenelund. Och till en början hade man kunnat tro att Dragonerna blivit gamla och trötta. Deras yxor och svärd missade målen medan Solnaiterna fick in några stick och hugg. Första ronden såg ut att förloras vid ställningen 23-24. Men allt var bara listig taktik. Den lurige Rövarkungen Klas Elm kastade in ett oväntat vapen i kampen. Han bytte in Dragonernas senaste tillskott – unge Johan Silhammer. Tre hugg med stridsklubban och första rundan var vunnen.

Silen sopar till
I andra satte Dragonerna in nästa formation och lugnet inträdde. Framspelen fungerade och Mäster Göran Lindgren kunde fördela ut till mannarna. Rövarkungen blockerade själv Solnas första attack och den hetlevrade italienske Massimiliano Angelino var tillbaka som center och hjälpte till att stänga nätet. Inget slag passerade. Säker vinst i omgång två med 25-20.
Den tredje ronden skulle visa sig bli den sista. Mitt i striden vevade Fredrik Haglund och Martin Rydh på och på kanterna matade Jonas Andersson och Marcus Wreber in tunga slag. Klanen från Solna var besegrad 25-14.
Dragonerna drar vidare efter landsvägarna och bekämpar de som vågar utmana. Och det stod inte länge på innan meddelande kom från Tierp att de redan på söndag blåser till strid i den av höst och blod rödstänkta gläntan i Helenelund.

17-åriga Christina Adamopoulou har flyttat till Sverige som följd av familjeåterförening. Hon går nu till Sollentunas damer i lagets nysatsning inför kommande elitserie. Christina är en av Greklands främsta talanger. Hon kommer från Olympiakos och har utsetts till Best Outside Hitter 4 år i rad och Most Valuble Player de senast två åren i klubbmästerskapen för juniorer.

– Fantastiskt att vi lyckades locka en sådan talang, säger Magnus Ekqvist, coach för damlaget i Sollentuna. Det vi har sett av Christina är mycket lovande. Hon kommer att tillföra spets i truppen.
Hanna Eriksson är klar för ytterligare en säsong. Hanna är fostrad i Degerfors Volley Orion och RIG i Falköping och har meriter från juniorlandslaget med ett NEVZA-silver.
– Det kändes självklart att stanna i Sollentuna när vi fick reda på den hårda satsningen inför nästa säsong. Jag är taggad, säger Hanna Eriksson.

Även Maria Åkerström har skrivit på för kommande elitserie. Precis som Hanna har hon ett NEVZA-silver med juniorlandslaget på meritlistan och även ett USM-guld med plats i All Star Team.
– Jag tror att nästa säsong kommer att bli fantastiskt rolig och jag tror att vi kommer att gå långt, säger Maria Åkerström.

Matilda Altin har skrivit på för Sollentunas elitserielag. Matilda kommer ursprungligen från Vallentuna och på meritlistan finns ett U21-SM Guld med en plats i All Star-laget. Hon har också spelat på collegenivå i USA.

– Vi är glada att Matilda valt att vara med i vår nysatsning. Matilda är en av elitseriens bästa blockspelare och en ledare på plan som kommer vara viktig för oss i vårt mål att nå framgång, säger Niclas Bagelius, Headcoach.
Matilda spelade även förra säsongen för Sollentuna och är klar för ännu en säsong.
– Jag ser fram emot den nya säsongen och tror att det kommer att bli ett lyft med de nya coacherna och den nya satsningen. Vi ska visa resten av lagen i elitserien att vi är att räkna med, säger Matilda Altin.