Coachen har ordet – Uppsala Volley i 15 år

Jag har nu varit en del av Uppsala Volley i 15 år, vilket för en 26-åring är en väldigt lång tid. Det var därför en känsla av skräckfylld glädje, omskakande förväntan och lite sorg som jag tecknade ner min namnteckning på kontraktet. 

Sollentuna är en stor klubb som värnar om sina spelare och kulturen kring idrotten. Att jobba vecka för vecka endast med fokus på att vinna nästkommande elitseriematch tjänar varken jag, klubben eller volleybollen i Sverige på i längden och därför känns det helt ointressant. Volleybollen i Sverige ligger i rännstenen och kippar efter andan men är samtidigt i ett gyllene läge. Det finns en anledning till att Rocky Balboa blir nästintill knockad innan han slår till, man kan resa sig med betydligt mer bravur då man blivit slagen som hårdast.

Gång på gång hör jag om volleybollens glansdagar under 80- och 90-talet men är man född 1991 så är det svårt att minnas denna tid. Volleybollen för mig sker utomlands och jag är trött på att åka till Polen för att få uppleva volleybollpassionen. Det är dags att börja byggandet av svensk volleybolls nya stortid. Detta görs genom att skapa en bred bas av unga spelare samt få dom att inse att den som ska ta över svenska idrottskronan efter Zlatan inte ska vara John Guidetti eller Sara Sjöström utan att den kommer glänsa som ljusast på Isabelle Haaks huvud.

Vi behöver skapa en volleybollkultur där alla unga spelare kan se upp och idolisera våra elitspelare på grund av deras prestationer, deras karisma och deras engagemang. Mitt mål med detta uppdrag är att när Viktoria Nordström, Matilda Altin eller någon annan av lagets elitspelare slår ner en boll i marken så ska alla unga sollentunatjejer idolisera dom, önska att dom själva kunde göra samma sak och även känna att dom har möjligheten att kunna komma dit. I varje avsnitt av Lilla Sportspegeln är det någon som säger att dom vill bli fotbollsproffs eller hockeyproffs i framtiden kommer alla Sollentunas tjejer säga att dom vill bli volleybollproffs.

Michael