Coachen har ordet – Tankar efter JSM

För tio år sedan spelade jag mitt första Junior-SM. Sedan dess har jag tyckt att nivån sjunkit och sjunkit för varje år som gått. Värst har det varit på pojksidan där det tyvärr mest handlat om hur lite skada lagens ”utfyllnadsspelare” har gjort.

Det är onekligen så att dom svenska toppspelarna håller en hög klass i relation till antalet spelare i landet, landslagen fortsätter att hävda sig och vi har bra unga spelare som kommer ut på den internationella marknaden. Där svensk volleyboll inte lyckats dom senaste åren är med bredden, vilket har satt sina spår i Elitserien.

Förutom Sollentunas egna framgångar, speciellt guldet på damsidan, och min sista utflykt med Uppsala Volley så är det jag mest värderar med detta års JSM den tydliga trendvändningen som vi väntat på så länge. Turneringen höll en nivå som den inte nått upp i på tio år. Det var stora trupper med bra spelare på alla positioner. Jag kan inte minnas ett enda lag som hade plockat in någon alldeles för ung spelare eller någon som tydligen inte hade vanan att stå på en volleybollplan som komplement till sina toppspelare.

Det är alltid en fröjd att se spelare som Daniel Grevaeus och Sofia Andersson hålla internationell klass trots sin unga ålder men det som verkligen gladde mig var att se nivån på spelarna bakom dom. Alla spelare som behövs för att i framtiden lyfta Elitserien till nya nivåer var äntligen på plats. Dom som kommer vakta Daniels och Sofias varje steg med den skarpaste blicken för att hitta varje liten svaghet som kan ge dom chansen att konkurrera. Sollentuna och Södertälje har länge varit starka ungdomsfästen men i år såg vi prov på vad den senaste tidens arbeten i exempelvis Norsjö, Lund och Habo har lett till. Kan vi fortsätta att ge alla dessa spelare det stöd dom behöver för att utveckla sitt idrottande och förstärka sin kärlek till volleybollen så har vi snart en elitserie med riktigt hård konkurrens.

Michael