Krönika #4 – En resa i tid och rum

Säg namnet Martin Yngerskog i volleybollkretsar någonstans i Sverige och samtalet tar fart, för alla har en åsikt om honom vilket gör honom till en av sportens stora profiler
idag i Sverige. Martin har förutom att bjuda den svenska publiken på stor underhållning även
haft en proffskariär
bakom sig som innehåller erfarenheter som de flesta spelare inte får uppleva. Från denna tid har Martin Yngerskog i den fjärde krönikan valt att beskriva sina första dagar som proffs i Marseille. /Christer Ljung

En resa i tid och rum
Jag hade tänkt bjuda på ett massbrev jag skrev till vänner och familj i slutet på sommaren 2005. Mitt första år som proffs spelade jag för BAYER Wuppertal (Tyskland), och så fort säsongen var slut fick jag åka till Marseille på try-out för Marseille Volley. Jag signade kontraktet under besöket och hade hela sommaren fri efter landslagsuppdragets slut. Denna resan tar vid när mitt plan landar i Marseille 4 veckor innan seriestart, min första dag som franskt volleybollproffs…

Chronique des Martin

Som i en av mina drömmar, landar flygplanet mellan medelhavet och Nice…

:: Höga förväntningar blandas med nyfikenhet och spänning. Nog har det alltid varit en dröm att få spela volleyboll i södra europa. Nu är det inte så mycket kvar av drömmarna, nu är det verklighet. Många tidigare uppfyllda drömmar, volleybollmässigt, har varit svåra att avnjuta. Ofta för att jag varit så fokuserad på att lyckas, att jag glömt bort den härliga känslan som ändå omfamnar en. Njutningen har ofta kommit efteråt, när jag kunnat tänka tillbaks på hur det var. Denna gången tror jag dock att det blir annorlunda.

Jag får, glädjande nog, snabbt tag på mina väskor. Väl ute ur bagagedroplokalen är där ingen som väntar på mig. Jag tar ett par rundor kring platsen för att försäkra mig om att “Manu” (Emanuelle, min coach) inte satt sig ner för att invänta planet. Ankomsten försenades drygt en timme då det var motvind hela vägen ner. Jag ringer ett par gånger utan att få svar, men tillslut svarar Manu samtidigt som han kommer ingåendes. Han hade läst 21:00 och inte
20:21 som det egentligen stod som ny ankomstid. Det första Manu (som med svenskt uttal borde stavas Many) sa vad: “Your hair” på knackig engelska, samtidigt som han pekade på mitt huvud. “Lazt time, it wös möch lönger”. Ja det stämmer verkligen. När jag var på try-out hade jag långt och dräggigt hår tillsammans med ovårdat slutspelskägg. Manu visar mig vägen ut. Men OJ! Så varmt det är ute! Det var som att gå in i gelé. Luftfuktigheten är så hög att man kunde ta tag i luften. Det är mörkt ute. Vi åker och sätter oss på en pizza/bar/restaurang. Beställer in två pizzor. Självklart ingår det vin till maten. Vinet är av typen rosa. Varken vitt eller rött, men ack så sött! Pizzan smakade verkligen pizza, underbart god. Klockan slår tio och det är fortfarande 29 grader. Vi åker hem till Marseille och min nya lägenhet. Tyvärr inte enbart min. Jag flyttar in hos Matthew Jones i en 3a. “Naeä, men ja ä’ente bitter!” Lägenheten är mysig, och förtillfället tom. Matthew är på landslagsuppdrag med englands landslag. Jag installerar mig snabbt, dator mobil osv, innan jag bäddar sängen för att somna in lika snabbt…

:: Allting kommer bli annorlunda nu tror jag. Självklart är jag fokuserad på att göra ett bra jobb, men detta kommer nog växlas med en känsla av välbehag. Marseille är verkligen underbart.

Jag vaknar upp ett par gånger från nio och framåt. Ljudet utifrån är högt. Bilar, fåglar av typen jobbiga måsar, utryckningsfordon och så vidare gör det svårt att somna om. Men genom åren har man blivit lite av en mästare på just detta ämnet. Klockan tolv stiger jag upp och sätter mig för att äta lite frukost. Matthew hade köpt lite åt mig och lämnat i kylen. Jag börjar samtidigt titta på gudfadern collectors edition som jag hittade på en hylla. Jag har ju aldrig sett dessa filmer förr. Oj vilken miss! Dem är ju skitbra. Efter ett tag känner jag hur törstig jag blivit av all värme. Så jag ger mig ut på en rekogneringsrunda, min gata fram och tillbaks var en bra början tänkte jag. Vad jag inte visste var att det var en av Marseilles längsta gator, så jag gav upp när jag hittat ytterligare en mataffär. Jag fick med mig lite varor hem. Men det är verkligen svårt att komma till ett nytt land och sedan handla mat för första gången. Jag hade förväntat mig att det skulle bli betydligt lättare denna gången. När jag första gången kom in i en tysk mataffär kändes det som jag landat på månen. Det visade sig inte vara i närheten så konstigt som att komma in i en fransk affär. Jag lär mig säkert detta stället snart också.
Träningen på kvällen gick bra. Det var inte helt lätt att börja röra vid bollen igen. Det var ju snart två månader sedan jag senast rörde en volleyboll. Det var kul att se killarna i laget. Kul att se vad de går för volleybollmässigt dessutom. Ska bli kul att kunna prata med dem så fort jag lärt mig franska. För stunden kan vi inte kommunicera så bra. Den mest avancerade diskusionen var om mitt hår
-“Jour hair, it izz nöt löng” (ja då var vi där igen då!)…

:: Tänk så välbehövlig en semester kan vara. Den gångna sommaren har förmodligen varit min bästa sommar någonsin. Inte enbart fär att jag träffat en hel del underbara personer, utan också för att det är första sommaren jag verkligen sett som semester. En välbehövlig vila från allt vad volleyboll heter. Nu är det ju totalt omöjligt, då volleybollen ligger tätare kring mig än väggarna i detta rum. Men ändå att kunna släppa pressen från sig själv och sin omgivning är skönt. Under säsong älskar jag pressen, men nu är det ändå riktigt skönt att släppa oket från axlarna då och då.

Efter träningen tar ett par killar i laget med mig ner till stranden för att äta på en mexikansk restaurang. När vi kommer dit är det pussar på kinder hit och dit, och vi bjuds snabbt på varsin Desperado MEX. Öl blandad med tequila och smaksatt med lime. (Jag som trodde jag lämnat den skumma ölkulturen bakom mig i Tyskland… tydligen inte.) Vi slår oss ner och beställer in mat. Killarna känner tydligen ägaren väldigt bra. Vi bjuds på vin när maten kommer in. Rosa vin igen. Den typen dricks tydligen friskt under sommrarna, men aldrig annars. När maten lagt sig kommer efterrätten. Helt plötsligt börjar någon fransk grattulationslåt ljuda i högtalarna. Stefan (vår passare) börjar skratta vilt. In kommer ägaren och kyparen med en glassdessert upplyst av tomtebloss och dylikt. Folket vid borden bredvid oss hajjar till och börjar klappa i takt, vissa har ställt sig upp sjungandes. Tomas som sitter mitt emot mig gömmer sig nästan. Han vet vad som är på gång. Desserten hamnar framför Tomas, och folket jublar! Alla tittar förväntansfullt på Tomas som om han skulle ställa sig upp och tacka. Han tackar motvilligt. Sång och klappningar avtar i takt med musiken. Skrattet från hela bordet tilltar sammtidigt som Stefan berättar för mig att ägaren alltid skämtar med Tomas. Varenda gång han kommer för att äta gör ägaren något galet. Det var tydligen inte första gången i år som Tomas fått sin födelsedag firad. Sådär en fem gånger om året ungefär. I “födelsedagspresent” får han en flaska med sprit, som väldigt snart delats upp i shotglas spridda bordet över…

:: Precis som i Tyskland, verkar inte alkohol på något sätt vara tabu för idrottare. Snarare ett hjälpmedel för att förgylla vardagen mellan de hårda arbetstillfällena.Det är även här stor skillnad i kultur. Jag tror skillnaden utgörs till största del av att man i Sverige väldigt sällan går ut för att bara ta en öl med kompisarna. I Sverige är det mycket mer komplicerat att gå ut och dricka/festa, så man gör det ofta stort eller inte alls. Jag märkte att man i Tyskland kan gå ut mitt i veckorna och bara ha kul utan att dricka sig helt full. Samma sak är det här. Man går ut oftare men dricker sig väldigt sällan full. Rätta mig om jag har fel (riktar detta mestadels mot de hyffsat jämngamla som läser detta), men är det inte så att man på något sätt vill få varje utgång speciell genom att dricka sig full när man går ut i Sverige? Kanske för att det är så dyrt med alkohol i Sverige. Det leder till att man hellre går ut nån gång ibland och dricker till rejält, istället för gå ut många gånger med endast lite att dricka? I vilket fall så är det enligt mig en annan stämning när man går ut i både Tyskland och Frankrike. Vilket sätt som är roligast/bäst är nog en smaksak. Personligen tycker jag det är lite roligare i Sverige, men lite sundare i utlandet.

Efter ettt gott skratt och ett par shottar var det till slut dags att gå hem. Jag somnade hyffsat snabbt. En lyckad första dag i Marseille hjälpte mig somna i hyffsad tid. Dagen därpå var det tidigt ur säng. Redan klockan 09:15 skulle jag bli hämtad av en lagkompis, som jag för övrigt fortfarande inte kan namnet på. Franska namn är rätt svåra att lägga på minnet. Efter en snabb frukost, bar det iväg mot första styrketräningen. Vi tränar i ett fitness-gym. Verkligen underligt. Det är ett bra fitnessgym. Speciellt fint för att vara Marseille sägs det. Inte mycket för mitt öga, men det är tydligen ett av de dyraste gymmen man kan gå till. Jag skulle nog hellre göra mina styrkelyft med fria vikter, men jag antar att jag får nöja mig med detta för stunden. Mellan ansträngningarna kommer det fram en dam i 45-årsåldern och börjar tala till mig. Jag försår inte ett ord tills hon helt plötsligt säger: “Ja dem sa att du kom från Sverige, du talar väl ändå svenska?” Hon hade tydligen frågat mig flera gånger om jag bodde i Marseille. Men jag som helt kopplat bort svenskan (och numer fick jag ju anstränga mig för att förstå vilka engelska ord fransmännen klämde ur sig) hade inte förstått ett ord. Jag förväntade mig verkligen inte att hon skulle vara svensk då hon pratat perfekt franska med de andra. Vi pratades vid en stund innan hon var tvungen att smita in till gymnastiken. Så skönt det var att prata svenska…

:: Svenska vill jag prata ofta i år. Så putsa webkameran och fixa skype, så ses och hörs vi!

Manu hade bett mig ta med vardagskläder till träningen. Vi skulle iväg någonstans efter det och äta. Mer än så visste jag inte, och det skulle visa sig att deras knackiga engelska fått mig missförstå mer än så. Väl framme stannar vi till vid ett nybyggt hus, nästan uppe i bergen vid utkanten av Marseille. Mysigt ställe! Inget stadsljud överhuvudtaget. Fina berg omslöt området. Det var grillat som stod på menyn. Det gjordes en hel del kött på grillen. Det åts inte lika mycket dock. Så när alla hade ätit så mycket de orkade var det fortfarande fyra stycken grillspett kvar. Jag hade ätit två stycken redan, så jag kände mig hyffsat nöjd. Men jag blev erbjuden ännu en och den slank ner lika lätt som snabbt. En efter en försvann de på liknande sätt från grillen, tills jag var helt full (!) och maten borta. När efterrätter i form av ostar och vin slunkit ner, var klockan redan fyra. Halv fem skulle ju Stefan komma förbi och hämta upp mig. Vi skulle se “zze gejmö” (the game, matchen). När man talar obestämd form i Marseille är det alltid fotboll man pratar om. Det är så självklart att det just Olympic Marseille (OM) som ska spela match, att de skrattar åt en ifall man frågar. I vilket fall var det åter kyssar på kinderna och handskakningar som skilde sällskapet åt, innan Manu körde hem mig till lägenheten. Jag hinner precis komma innanför dörren och sätta mig ner för att slappna av, när telefonen ringer. Stefan är utanför och väntar. Hissen fem våningar ner igen, och sedan bär det av mot Stefans lägenhet. Under matchens gång är det nästan så jag somnar till tidvis. Men i andra halvlek började det hända saker. 1-0 till Marseille, och både Stefan och hans fru hoppar i taket! Tjugo minter senare lägger sig en senegales ner i Marseilles straffområde med två minuter kvar av matchen… STRAFF! Putään! Merdöö! Zhiit, föck! (stavnigarna är lätesbetingade, och självklart inte rättstavade) Skriker hela huset, inklusive grannar, exklusive MartinY. Mål blev det, och Marseille har fortfarande inte vunnit en enda match efter fem omgångar. Oavsett vilken Marseillian du frågar skulle alla svara att Marseille har bästa laget i ligan. Men det har dem onekligen inte. Matchen är över och jag är bra sugen på att åka hem och softa. Vi går mot bilen…

:: Det här med grillpartyn är ju trevligt! Men just nu är det lite jobbigt att sitta och lyssna på franska, då jag förstår vart hundrade ord på sin höjd. Någon gång ibland, sådär varje kvart eller halvtimme, kommer det en enkelt utformad fråga på engelska. Frågorna kräver sällan ett avancerat svar, och när man försöker utveckla svaret lite så ser man på dem att de inte förstår hälften av vad man just sagt. Då får man avsluta med ett leende, så får man lite skratt som svar innan de återgår till franskan. Det är otroligt va dåliga folk är på engelska här. Det blir dessutom värre när de skäms för det lilla de kan, de vågar knappt öppna munnen för att tala engelska. Jag måste lära mig franska, och det snabbt! Så snart som möjligt ska jag börja läsa franska på en skola här i Marseille. Det ska nog inte bli så otroligt svårt ändå. Jag har redan lärt mig ganska mycket. “Naeä, men ja ä’ente bitter!” Eller hur var det Tony Rickardsson?

Tydligen hade jag på något vänster sagt att jag skulle följa med dem till Stefans förräldrar och grilla, för de verkade ta förgivet att jag skulle följa med. Så nu bar det av till grillparty nummer två. Jag ville inte vara oartig så jag följde bara med utan att fråga vart vi skulle och så vidare. Nåja, detta händer väl nån gång sådär i början tänkte jag. Jag började bli trött på att mest sitta still och knappt prata. Aptiten hade som tur var börjat hitta tillbaks. Så jag lyckades hålla munnen upptagen stora delar av grillpartyt ändå. Självklart var det massor med vin på bordet. Jag börjar redan uppskatta vin en del. Det blir bättre och bättre var gång jag dricker det. Vädret under dagen har varit “värdelöst”, 25 grader plus minus och lite duggregn då och då. Jag klagade inte det minsta. Till deras stora förtjusning berättade jag för dem att jag tyckte det var sommarväder. Jag satt där i t-shirt och frös inte det minsta, medans övriga hade på sig stickade tröjor och så vidare. Visst är det förskräckligt synd om oss här i Marseille? hehe. När klockan var ett började det bli lite kyligt, men molnen var helt borta och jag såg flera stjärnfall. Jag önskade mig två saker, och den ena föll in dagen efter. Vi bestämde oss för att åka hem, och väl hemma stupade jag rätt i säng…

:: På något vis känns det som folk här tycker det är konstigt att man inte läst franska i skolan. Det känns som de tycker jag är konstig som inte pratar deras språk. Men på samma gång känns det ungefär tvärtom. Det känns som de är väldigt obildade som knappt kan yttra en full mening på engelska. Vilket håll är det åt egentligen? Bra fråga, men jag tvivlar på att frankrike varken vill lära sig svenska eller engelska. Så jag får helt enkelt ge efter. “Naeä, men ja ä’ente bitter!” Nu ska det dock bli mig ett stort nöje att få lära mig franska. Jag tycker det är ett vackert språk. Romantiskt helt enkelt, och jag gillar romantik.

Morgonen därpå vaknar jag runt tio-tiden. Det känndes först som om klockan var långt förbi tolv, för vädret utanför var verkligen som en riktig sommardag i Sverige runt tolv/ett-tiden. Min ena önskning hade då slagit in! Min första helt lediga dag i Marseille, skulle jag få uppleva med sol och bad! Stefan ringde mig vid klockan tolv och skulle precis fråga om jag skulle med till beachen, när telefonsamtalet bröts. Pengarna på min mobil hade tagit slut på fem röda sekunder. Jag förstod i alla fall vad som var på gång, så jag sprang ner till vägen iklädd badkläder. Det tog inte lång tid innan Stefan och fru stannade till och hämtade upp mig. Att åka ner till “la Cartalon” var kul. Staden blir verkligen finare och finare ju närmre havet man kommer. Stranden var inte särskilt stor, men otroligt mysig. Fin sand, blågrönt vatten, trendiga barer och så vidare. Killarna i laget kände ju såklart ägaren till en mexikansk restaurang som jag nämnt tidigare. Samma ägare är medlem i en organisation som finansierar stranden. Så vi blev ju självklart inbjudna till VIP-stranden. Något avskärmat från övriga “vanliga människor”, med två beachvolleyplaner därtill.
:: Hur var det nu? Var jag fortfarande på semester? Jag börjar få svårt att skilja på detta.
Hela förmiddagen spenderade vi på stranden. Stefan och Tomas spelade lite boll med några andra volleybollfolk. Jag tackade nej varenda match som skulle nystartas. Tre mot tre, Molten innomhusboll, och inga regler var det som gällde. Verkade kul, men jag lyckades denna gång skilja på semester och ledighet. Och för er som inte vet vad skillnaden är: Semester är ledighet där man inte behöver vila för att orka med nästa träningspass. Åtminstonde om man frågar Martin Yngerskog. När klockan närmar sig fyra ringer det på Stefans mobil. Det är Matthew som precis anlänt i Marseille. Han har varit i Senegal och spelat Jungle-Wars, en turnering som i år saknade ett fullt mannskap jungelkrigare. Toffelriddarna från England fick då rycka in som gäst. En kort stund senare var han då äntligen på stranden…

:: Äntligen? Ja precis så! Äntligen någon som överglänser mig i engelska. Äntligen någon jag kan ha en intelektuell konversation med! Mina krav för intelektuell konversation är en fråga eller påstående innehållande mer än tio ord, och ett pråpert svar på det. Svaret kan dessutom mer än gärna innehålla en röd tråd man kan följa under konversationens gång. Jag har inte fått allt för mycket sådant sedan jag kom hit till frankrike. “Naeä, men ja ä’ente bitter!” Så börjar då sagan närma sig ett slut… äntligen? Ja snart har ni väl läst en hel bok.

Vi pratar mycket. Eller snarare JAG pratar mycket. Jag kände att jag behövde prata av mig lite, och det har jag gjort nu ända sedan han kom. Folk hade redan slutat spela volleyboll, och alla verkade ha hittat en bra plats att bara softa på. Jag fick lite solbränna på magen och näsan. Inte så lite heller, jag är totalt röd! Men på ryggen är jag fortfarande helt vit. Jag ska nog ta mig ner till stranden imorgon igen och jobba lite på att få ryggen röd. Vi har inte träning förrens halv sex, så jag har lite mer ledighet att ta ut. Efter nån timme gav vi oss av mot ännu en innerestaurang vid namn Le Greenwich. Svindyrt! Men jag antar de har rätt att ta sådana priser när det är tjogofem långa steg från medelhavet. Inte helt oväntat kände killarna ägaren till stället. Le Greenwich sponsrar tydligen Marseille Volley. Vi fick hyffsat nedsatta priser kan man säga. Skönt var väl det, för jag vill äta där igen! Strax efter maten var det mening att vi skulle ta oss in på den temporärt uppsatta beachsoccer-arenan och titta på en final mellan Italien och Frankrike. Men det var jättelång kö och vårat VIP-konto var nog tomt efter de senaste dagarna, så vi åkte hem och kollade på en film istället…
…och där har jag nu hunnit ikapp verkligenheten! Det jag skriver härefter borde därför hända i skrivande stund.

Låter Marseille lockande? Ring 1-800-HÔTEL-DE-MARTIN. Det kanske inte jobbar någon i växeln dock, det är ju som bekant fortfarande semester i Marseille. Skulle någon utöver alla odds svara med: “Annars då?”. Säg det hemliga lösenordet så bokas just din resa in automatiskt! Ni är alla välkommna att göra ett försök! 😉

Nu börjar det dock bli dags att *GÄSP* sovaaaa… aaa………fjioj¤as..09=u09j&öoioe f…*SNARK*…ÖO”UÅ YÅRhro¤2nkfnO0IUU09FIUe9hf”=JhAIS”82)”/y8
Nej det där var ju bara fejkat! Så lamt! Så här ska ett avslut egentligen se ut:

Hade gött! Varma kramar och hälsningar,
“Martan Ingörzkåck”

Författat:
Martin Yngerskog
Klockan 01:00
Måndag 29/8 -05

Krönika nr 3 publiicerades 16 december – Varför är man ungdomsledare, av Christer Ljung
http://www.sollentuna-vk.com/svkwebp/index.php?option=com_content&task=view&id=2171&Itemid=1