Krönika #3 – Varför är man ungdomsledare?

Alla har vi sett Christer Ljung i Sporthallen och Satelliten de senaste åren. Överallt där det spelas volleyboll i Sollentuna ser vi Christer som spenderar oräkneliga timmar av sin fritid på Sollentuna VK. Vad är det som driver denna eldsjäl till att hjälpa till så mycket i vår klubb? I denna krönika för vi en inblick i en hängiven eldsjäls drivkraft till att vara ideell tränare och ledare. /Peter Hodor

En någorlunda vuxen ungdomsledares fria filosofiska funderingar kring varför en heltidsarbetande person vill vara ungdomsledare.

Inledning
Mycket skulle vara kul att skriva om men frågan är om det skulle vara intressant att läsa. Knappast inte. Vad har jag att bidra med som inte någon annan kan beskriva bättre i en senare krönika? Kanske vad som får mig att gå till hallen och ställa upp som ideell ungdomsledare? Många har genom åren frågat mig varför jag lägger så mycket tid som jag gör på klubben på ett sätt som får mig att känna att jag borde be om ursäkt eller uppsöka doktor. Kanske ett ämne att skriva om? Varför är en heltidsarbetande person beredd att lägga flera kvällar i veckan och ibland båda helgdagarna på något som inte ger betalt? Vad är drivkraften?

Work/life balance
På mitt jobb har man en årlig undersökning internt där en del behandlar work/life balance och där man får fram ett index över hur de anställda mår så att de inte överbelastas med arbete och går in i väggen. Jag har alltid tyckt att det är intressant att motsatsen till work är life, dvs livet.

Vad skulle du göra om din arbetsplats plötsligt lades ner? De flesta av oss skulle hitta ett nytt liknande jobb inom kort. Räkningarna ska betalas och maten måste stå på bordet för alla födda utan silversked. Skulle bytet leda till något stort emotionellt trauma och lämna ett känslomässigt tomrum i själen hos oss? Sannolikt inte. Vår relation till arbetsgivaren är i grunden ganska enkel – vi ger vår tid till dem och får betalt för det. Får vi för lite betalt i förhållande till vad vi gör letar vi nytt arbete. Relationen är monetär även om det sociala på arbetsplatsen också har ett värde.

Nu en intressant parallell. Vad skulle du göra om den idrottsklubb du är engagerad i lades ner? Kassören tog kassan och stack till Rio. Allt är borta över en natt. Skulle du knacka på hos klubben i grannkommunen och fråga om du fick hoppa in där som ungdomsledare? Förmodligen inte. Arbetsmarknaden är mer lättrörlig än våra fritidsaktiviteter som är mer långsiktiga och bestående. Skulle det kännas jobbigt om idrottsklubben lades ner? Säkert och även tomt. Så har du hängt med i mina tankar så här långt, fundera på vad din idrottsklubb är värd för dig. För mig är den värd en hel del då den ger balans mellan arbete och fritid på ett sätt som jag inte hittat någon annan motsvarighet till.

Målet är ingenting, vägen är allt
Enligt Robert Karl-Oskar Broberg är ”Målet ingenting. Vägen är allt” vilket fritt tolkat betyder att din vardag är ditt himmelrike och att det inte väntar en skatt vid slutet på regnbågen. Tillämpat på många områden har nog Robert Karl-Oskar rätt, men det som skiljer sportens värld från mycket annat är att det inte är någon motsättning mellan vägen och målet. Här stämmer inte påståendet och vi kan få njuta av båda delarna. Red pill och blue pill på samma gång. Målet och vägen är allt.

Ungdomslag sätter upp målsättningar inför turneringar, en säsong eller på längre sikt. Målen är resultatinriktade och går att bocka av men är kanske svårare att uppnå, beroende på realism och fru fortuna. Vägen dit är träningarna inklusive all tid runtomkring att planera, utvärdera och resa till träning. Vägen är ambitionen och drömmarna hos ungdomsspelarna under veckor av slit när läxorna ber om att bli gjorda.

Vilket är roligast, vägen eller målet?

Bra träningsveckor ger en känsla av att det där med match inte är så viktigt egentligen. Träning ger utveckling som leder till en känsla av självförverkligande och styrka. Vägen rules! Men känslan när laget avancerar i turneringens slutspel och målet finns inom räckhåll är en adrenalinkick som inte går att hitta i något annat sammanhang. De som har varit med om att gå hela vägen håller med om att just då, i den stunden då matchbollen är inslagen är ett nästan obehagligt ögonblick, men ett ögonblick man aldrig glömmer. Målet rules!

Det finns en direkt och tydlig koppling mellan målet och vägen där tränaren har en väldigt stor påverkan som inte går att finna i övrig verksamhet. Den är befriad från byråkrati, politik och ekonomiska hänsynstaganden som t ex arbetslivets vardag är överfylld av. Allt som betyder nått är det som görs i träningshallen, allt som betyder nått är som presteras på turnering. Enkelt att förstå. Inga konstiga direktiv från top management du inte förstår.

En fördel i en sport som volleyboll är målets mätbarhet är fri från subjektivitet. Vi vuxna som varit med att genomdriva diverse förändringar och projekt i arbetslivet vet att det är väldigt svårt med att utvärdera måluppfyllelse då det finns så många detaljer som påverkar. I arbetslivet skjuter vi på luddiga och rörliga mål där man inte alltid vet vem som är med i egna laget eller vem som tillhör motståndarna. Vem som vann är oftast objektivt enligt ett regelverk som är svårtytt. Sport däremot är glasklar, direkt och samtidigt skoningslös, för antingen vinner eller så förlorar du. De som står på pallen vann. Kvittot kommer direkt och är exakt. Bort med snömos, floskler och bortförklaringar.  Allt är här och nu, till skillnad från arbetslivets dunkelhet.

Som ungdomsledare har man en mycket större påverkansgrad på skeendet än vad man hittar i arbetslivet. Målets mätbarhet gör det enkelt att arbeta och stämma av. En träningsgrupps fokusering på vägen mot målet skulle göra en avdelningschef eller projektledare i arbetslivet grön av avund. Sådant går inte att åstadkomma ens med en till ”konferens” i fjällen eller med höjda löner. Vad är värdet av att få vara med i sådana miljöer? Vill du ge din tid till sådant?

Du reser inte till någonting, du reser ifrån
Sommaren ’91 var en händelserik del av mitt liv. Min bror gifte sig i juni och en månad tidigare hade jag gjort detsamma. Livet lekte. Att min bror och jag på hans bröllopsfest utanför Milano såg vår far för sista gången anade vi inte då. Under vår gemensamma smekmånadsresa på Sardinien så kom beskedet att pappa var döende. Ridå. Det var bara att packa om väskorna och resa till Ohio där han bosatt sig för att 25 år gammal ge sig in i det amerikanska rättssystemet om vad som gällde efter hans död då han gift sig på nytt i USA. Efter det väntade den svenska boupptäckningen. En tyngre period i mitt liv.

Vad har detta med att vara ungdomsledare att göra? Mycket. En avliden förälder är tungt och inte roligt när man bara är 25, men långt innan denna sommar var rollerna ombytta. Pappa var ungdomsledaren och jag spelaren. Då kändes det inte så speciellt men i efterhand så är minnet av all träning, resor, turneringar och tid vi delat ovärderliga och faktisk något som jag tänker på ofta än idag 20 år efter hans död. Det är något jag tackar för att jag har och något jag kommer bära med mig livet ut. Hans val att engagera sig har gett mig mycket och jag tror också att det gav honom en del då.

Så när det blev aktuellt att engagera sig som ungdomsledare kring barnens idrottande så var det inte något svårt val. Var det ens ett val? Under vägen till målet skapas ovärderliga och unika minnen. De är som bilder från resor du aldrig kan göra om, från en tid i livet som endast finns under ett par år, det är ögonblick du aldrig får chansen att vara med om igen. Vill du titta på från sidan eller vill du kliva in och vara en del av att skapa dem gemensamt?  Frågan är egentligen hur du vill spendera din tid och hur du vill ge den tid du har att ge? Vet du vad som väntar dig runt hörnet? När tar din tid slut?

Just do it
Hur är det ställt med återväxten inom volleyboll och svensk idrott rent generellt? En tung fråga som i nutiden tycks befinna sig på ett aningen sluttande plan. Det finns mycket annat som lockar i ett utbud som inte fanns när vi 60-talisterna var unga. Knappt var den sista potatisen uppäten under lördagsmiddagen innan vi sprang tillbaka för att fortsätta med matchen med mammas förmanande ord hängande efter oss i hallen. Men vad är det som krävs för att just dina barn och deras kompisar ska hitta en meningsfull fritidsaktivitet? Kanske är det att du som vuxen byter om i telefonkiosken och bestämmer dig för att Just do it! På min arbetsplats har man haft en slogan som lyder ”Where do you want to go today” vilken jag länge tyckte var riktigt töntig. Med ålder kommer visdom och numer förstår jag exakt vad det betyder. Livet är kort, för kort för att inte våga ta vara på det. Vill du ha en balans mellan arbete och fritid, vill du kunna uppnå mål och njuta av vägen tid, samt vill du skapa minnen som varar livet ut, ja då är ungdomsledare inom idrott bland det mest belönande du kan ge dig in på som vuxen. Du blir inte rik på pengar utan på erfarenheter och får under resan vara med och påverka och utveckla på ett sätt du inte kommer i närheten av mellan 9 till 5. Just do it!

Krönika nr 2 publiicerades 2 december – En legends tid i Sollentuna, av Peter Wilhelmsson

http://www.sollentuna-vk.com/svkwebp/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=236&Itemid=257