Säsongssummering 2020/2021 – Herrlaget

En tid har nu gått sedan säsongsavslutningen för Sollentunas herrlag i bronsmatchen mot Örkelljunga VK där klubbens första SM-medalj på 10 år bärgades. Vi blickar tillbaka på en otroligt framgångsrik och framför allt speciell säsong för SVKs herrar, där man under säsongen ställts inför speciella förhållanden och många nya utmaningar. Laget gick obesegrade genom hela grundserien vilket är första gången på otroligt många år, man fick möjligheten att komma ut i Europa och spela CEV Challenge Cup, vann GP-silver och tog hem klubbens första SM-medalj på tio år.

Truppen man hade under säsongen 2019/2020, där man både lyckades vinna GP-guld och hela grundserien var näst intill detsamma för coach Muurinen. Man tappade dock två oerhört viktiga spelare i Victor Nielsen och Erik Hällgren, som valde att lägga skorna på hyllan efter många år i elitserien. In kom tre nyförvärv från olika håll. Den Kanadensiska passaren Reece Dixon anslöt direkt efter fem år på Brandon University och den unge spikern Eric Löwendahl skrev på efter en säsong i Örkelljunga. Den sista pusselbiten och truppens fjortonde spelare blev vår egna Albin Gustafsson, som till slut valde att fortsätta sin karriär i Sollentuna efter tre år på RIG och en nytändning i form av ett färskt nyvunnet JSM-guld.

Laget inledde starkt i grundserien där man med sitt lugna och taktiska spel med få misstag och effektivt spel avväpnade lag efter lag under säsongens gång. Man blev laget som alla ville slå, där flera lag var nära men ingen lyckades besegra laget under det fem månaders långa grundseriespelet. SVK landade till slut på otroliga 57 av maximalt 60 poäng i grundserien, som man även denna säsongen vann för andra året i följd.

I Grand Prix 2021 gick man in som förhandsfavoriter till guldet efter fjolårets uppvisning där man gick genom turneringen utan setförlust som ”underdogs” och även på grund av sina starka prestationer under hösten. I semifinal besegrades Habo Wolley med 3-0 och man ställdes i en riktig rysarfinal mot topplaget Hylte-Halmstad Volley, som gick till final efter att Örkelljunga blivit tvungna att lämna W-O på grund av Covid-19 smitta i laget. Det blev en lång och hård kamp i Fyrishov, där SVK i femte och avgörande set till slut fick se sig besegrade med 2-3 samt fick nöja sig med en silvermedalj efter en jämn final.

I slutspelet gick det tyvärr inte lika stabilt som det tidigare gjort under säsongens gång i grundserien. I kvartsfinal ställdes våra herrar mot tabellfyran Falkenberg, som efter några nya värvningar under säsongens gång blivit ett helt annat lag än vad man tidigare hade mött. Efter problem med sjukdom i laget plockade SVK in forna SVKaren och landslagsmannen Linus Tholse, som har varit med och tränat med laget under säsongens gång. Linus gick i den första kvartsfinalen rakt in i startsexan och visade prov på högklassigt spel och blev även utnämnd till SVKs bästa spelare i samtliga tre kvartsfinalmatcher.

Första kvartsfinalen slutade med förlust, vilket kom som en riktig kalldusch eftersom att det var lagets första förlust under säsongen bortsett från finalen i Grand Prix och det kom i den första slutspelsmatchen. Man laddade om på hemmaplan och spelade som ett helt annat lag i returmötet som man vann i raka set med 3-0 och utjämnade matchserien. I den tredje och avgörande kvartsfinalen gick det tyvärr inte vägen och FVBK, med Amerikanen Corey Chavers i spetsen drog till slut det längsta strået efter en tight femsetare och knep semifinalplatsen med minsta möjliga marginal.

Sollentuna blev nu tvungna att gå genom återkval mot Habo Wolley för en ny chans att nå semifinal, som man till slut lyckades göra efter att lagen vunnit en match vardera och det spelades ett avgörande ”Golden set”, som SVK vann. I semifinal ställdes man mot Hylte-Halmstad i den matchen som många på förhand hade förväntat sig skulle bli den stora finalen. Den första semifinalen sköts upp en vecka med kort varsel efter att Hylte-Halmstad fått Covid-19 smitta i sin spelartrupp. När första matchen väl kunde spelas var SVK utom räckhåll för att kunna stå emot Halmstads dominans och matchen förlorades med 1-3. I returmötet blev det den tighta matchbilden som det oftast blir när dessa två lag möts och det krävdes ett femte avgörande set för att avgöra vinnaren. SVK, i hopp om att ta matchserien till en tredje avgörande hemmamatch kämpade och slet in i det sista, men även den här gången stod Hallänningarna som slutgiltiga vinnare och drömmen om en SM-final slocknade.

Det råder inga tvivel om att det var en stor besvikelse för laget att inte lyckas ta sig till SM-final, efter den otroligt starka säsongen man gjort. Men det fanns mycket kvar att spela för i bronsmatcherna mot Örkelljunga VK och det var bara att direkt ladda om och komma igen.
I den första bronsmatchen hamnade man i ett 0-2 underläge och var riktigt illa ute på bortaplan mot ett välspelande ÖVK. Matchbilden förändrades efter en fantastisk laginsats i FORUM Örkelljunga och man gick vinnande ur matchen efter en heroisk vändning som slutade med en 3-2 vinst, med ena handen på bronsmedaljen. I det avgörande mötet på hemmaplan avslutade man verkligen säsongen med flaggan i topp, där man vann matchen komfortabelt med 3-0 och tog hem klubbens första SM-medalj på tio år!

Coach Oskar Muurinen, som sedan tidigare bekräftat lämnar klubben, summerar säsongen 20/21 och sin tid i SVK med sina egna ord:

Nu har det gått en tid sedan säsongen 20/21 tog slut och det är dags att reflektera över processen som vi började i augusti och kort summera säsongen. Som alla vet har det varit en ovanlig säsong på grund av pandemin. Tomma läktare, flyttade matcher, inställda träningar och flera covid-tester, för att nämna några saker. Oavsett detta kan vi ändå vara glada att vi fått spela säsongen klart.

Målet inför denna säsong var att bygga på spelideologin och konceptet vidare – något som har rötter som härstammar flera år tillbaka och vilket gett oss en fördel de senaste åren i ligan. Att ta med oss det vi lärt oss förra året och fortsätta utvecklingen i samma riktning. Vi har visat att med en tight och sammanhållande grupp där spelarna litar på konceptet och spelar för varandra, kan man åstadkomma fina resultat. Nivån på det vardagliga arbetet i Satelliten skulle bli ännu högre och våra värden inom laget skulle styra oss igenom en säsong med mål om att slåss om guldet i final både i elitserien och GP.

Att få representera Sverige i en Europacup i år var naturligtvis en unik chans och en av säsongens höjdpunkter för oss.
Spelmässigt hade vi en toppform kring jul då vi också spelade Challenge Cup-matchen mot AS Cannes i Ankara, en match som vi kan vara stolta över och ett äventyr som gav oss mycket erfarenhet och fina minnen. Jag är speciellt glad för att jag fått uppleva Europacup-äventyret med just detta lag. På vårsidan var vårt spel lite mer darrigt men vår grundnivå räckte ändå till att ta hem grundserien. Det tog oss en tid att återhämta oss efter Coronan som bröt ut i laget efter grundserien, samtidigt som den också skapade lite förändringar i truppen och satte utmaningar på tränandet. Vi får vara tacksamma att det finns oerhört duktiga och meriterade spelare som Victor Nielsen och Linus Tholse med ett stort Sollentuna-hjärta i Stockholmsområdet, som var villiga att ställa upp och hjälpa laget då vi behövde det.

Nu när man blickar tillbaka känns det som att slutspelet blev lite som en ny säsongstart för oss, med sina toppar och dalar, men där vi också lyckades utveckla spelet under den 5–6 veckor långa perioden. Vi hade våra chanser i slutspelet både mot Falkenberg och Hylte Halmstad men lyckades inte slå dem när det gällde som mest. Resultatet i år blev en brons i elitserien och silver i GP. Resultatet ljuger aldrig, utan dessa placeringar var vi värda i år.
I och med bronset lyckades vi ändå visa att vi tagit steg uppåt från tidigare år och att vi som lag var redo att vinna. Bronsmedaljen betyder mycket för klubben och jag hoppas medaljen ger alla i klubben och runt om laget mycket energi inför kommande säsonger!

De två åren i Sollentuna har lärt mig som tränare och människa väldigt mycket. Det har varit väldigt givande att arbeta med motiverade spelare och ett spelkoncept som jag verkligen gillar och brinner för. Jag är också väldigt tacksam över att ha fått möjlighet att samarbeta med Anders Kristiansson under de två åren, något som gett laget och vårt spel, men också mig som tränare mycket. Ett stort tack!
Under de två åren har jag fått träffa väldigt fina människor och fått vara en del av volleybollsfamiljen i Sollentuna – det är en fin klubb med varma människor omkring den. Jag vill speciellt tacka Christer, Ulla och Micke för den insats som ni stod för i år när det gäller herrlaget! Jag vill också tacka klubben, klubbledningen, styrelsen och alla er kring laget och klubben som hjälpt och stött oss under säsongen!

Till sist vill jag tacka mina spelare. Jag är oerhört stolt över varje spelare/viking i mitt lag och är tacksam för att ha fått arbeta med er. Engagemanget, lojaliteten, brödraskapet och det hårda arbetet som ni alla visade satte grunden för processen. En process som gav oss fina resultat de senaste åren och som sett till att vi alla utvecklats. Jag vet att denna process och utveckling kommer att fortsätta och att Sollentuna VK kommer att nå framgångar också i framtiden.

Ett varmt tack till er alla i Sollentuna VK.

Vi tackar Oskar för de fina orden och för hans tid i SVK. Vi alla från Sollentuna Volleybollklubb skulle vilja rikta ett stort tack till våra samarbetspartners och trogna supporters för all support vi mottagit under denna speciella säsong, vi ses till hösten för säsongen 2021/2022!

Bakre raden fr vänster: Christer Ljung, Oskar Muurinen, Vladan Ceremidzic, Mattheus Svedholm, Sergej Engström, Staffan Blomgren, Jakob Molin, Kai Wendler, Joar Jämtsved Millberg, Peter Blomgren, Johan Lindström
Främre raden: Joonas Huhtakangas, Markus Ohlsson, Albin Gustafsson, Lucas Nordström, Fredrik Ljung, Reece Dixon, Kalle Blomstedt
Saknas: Eric Löwendahl
Foto: Håkan Wendler